Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som om detta huller ständigt repeterade de första
takterna i den • finska marschen han hörde vid
ambulansens övergång av Donau: „Söner av ett
folk som blött”, än långsammare, än fortare, men
ständigt detta samma: „Söner av ett folk som
blött”.
Mitt emot Karl Alexander ligger en svårt
sårad, imbäddad i filtar och kuddar. Han har icke
sagt ett ord på hela dagen, icke svarat på någon
enda fråga. Man skulle kunna tro, att han är
död, om icke tid efter annan en undertryckt suck
hördes från hans bädd, om icke hans stora och
mörka ögon liksom ängsligt sökande och frågande
blickade omkring sig. Är det en
självrannsak-ning han håller med sitt ’snart förflutna liv, ty
han vet, att han skall dö. Hans fina, till det
yttersta spända nervliv har låtit honom höra
doktorns viskning till prästen: — Var beredd vid
midnattstiden. Ooh timmarna ila outhärdligt
långisamt för den ene, fruktansvärt snabbt för
den andre. Vid en liten station, där tåget håller
en halv minut, kommer en finlemmad, vacker,
svartklädd kvinna in. Man nästan ser hennes
övermänskliga kamp för att hålla sig lugn, då
hon stiger in till den sårade. Sakta segnar hon
ned på knä framför den sjuke, kysser hanis
vaxgula hand. Läpparna skälva; hennes haka
darrar, men hon gråter ej, säger ej ett ord.
Oavvänt, som om hennes själ iåge i hennes ögon,
betraktar hon den sjuke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
