Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andra dagen på aftonen, då alla äro
uttröttade av smärta, av feber, av vagnarnas
skakande och rassel, ser man omsider ett blånande
ljus över horisonten. Det ter sig som ett
norrsken, men det är stadigt, det sprakar ej, det
flammar ej. Det är Petersburgs miljoner lyktor, som
lysa i natten och vilkas ‘sken återkastas från
molnen; det är äntligen vila och ro. Nu är man
snart framme och skall slippa från alla de döda
man släpar med sig, från allt detta, som kväljer
och pinar. Och tåget rullar mot det blånande
ljuset, som likt en gloria slår sin båge över
kejsarstaden. Och nu ljuder ångvisslan, den hittills
outhärdliga ångvisslan, som en julbeluvertyr, ty
den förkunnar för alla de olyckliga, att befrielsens
timme är inne. Tio minuter därefter har man
stannat vid Tsarskoje Selo.
Släkt och vänner, läkare, präster,
hovdignitärer, tusende nyfikna äro nere vid tåget. Man
hälsar, man gråter, trycker varandras händer,
tackar Gud och korsar sig andäktigt. Högt över
snyftningar och gråt ljuder kyrkosången från ett
tjugutal unga gossar, som med koraler och böner
hälsa de tappra välkomna. I hovvagnar föras de
sjuka till storhertiginnans palats. Själv står hon
i vestibulen och hälsar sina gäster välkomna.
Aldrig har hon i sina lysande salar haft en sådan
skara inbjudna; de komma på bårar och i
rullstolar; de komma på kryckor och ledda av
barmhärtighetssystrar och sjuksoldater. Dörrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
