Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stor-Novgorods förnämste unge män ryktbara
Disa, som nu var tjugu år, började att jämte
Brunhilde ställa huset i ordning. Först sedan
detta var gjort, skulle Sunes män bära upp hans
varor från båtarna.
Sune hade den förargelsen att genast första
dagen få se possadnikens stallare, en uppländsk
man, Rörik Grimson, som på grund av sitt röda
hår kallades Röde, infinna sig för att betrakta
kvinnorna och om möjligt få tala vid dem.
Redan tidigare hade han röjt en stark lust att vid
alla möjliga och omöjliga tillfällen vilja uppsöka
dem och det icke blott i Novgorod, utan ofta även
i Aldogaborg.
Mellan Sune och Rörik rådde stor oginhet, och
föga fattades att icke denna blossade upp i
fiendskap. Sune Haraldson ville icke ha en varäg, en
krigare, till måg; han hade hoppats att en av de
många unga Visbyköpmännen skulle bortföra
Disa som hustru, och att de alla engång, när Sune
vore gammal, skulle draga åter till fäderneön.
Men om dessa Sunes drömmar brydde Rörik sig
föga, om han ens kände dem. De tvenne männen
gingo och sågo oblitt på varandra sedan mer än
ett år. Vad som hittills återhållit dem, var å ena
sidan Röriks starka intresse för kvinnorna i
Sunes hus, å andra sidan den omständigheten, att
Sune insåg, att Rörik i sin egenskap av stallare
hos „Herr Stor-Novgorod” säkerligen kunde bliva
en farlig fiende. Det hade gått så långt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
