Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hanka for till Valko va gård, ivrig att få veta
huru sakerna här gestaltat sig efter den myndige
Sune Haraldsons död. Sedan Orvo belönat sina
kämpar och tagit avsked av dem, for han med sin
rövade brud, åtföljd av trälarna och ett tiotal
kämpar, sjövägen upp till Merikoski gård.
När Orvo kom hem, var gårdsfolket borta.
Vakten i borgen hade varsnat honom och sänt bud
till Elka. Hon satt i stugan på träbänken och
somnade rutor och kors på fint linne. Hon hade
varit vred och förbittrad, sorgsen och kränkt.
Aldrig förr hade hon skjutits åt sidan, stått
främmande för vad som skedde på gården. Nu hade
hennes egen son och denne Kväll Bårdson, som
hon visat så mycken godhet, kanske till och med
Hanka, företagit en färd som gällde hela
stammens välfärd, släktens heder, utan att någon
sagt ett ord till henne. När Orvo nu kom
uppför stugans tiljor, kände hon, huru vreden började
att koka över. Hon var just färdig att giva
honom ett hårt ord till hälsning, men då hon såg
huru blek han var och att hans arm var
ombunden, dog ordet bort, och hon frågade endast:
— Har du åter jagat den förirrade hjorten?
— Ja, mor Elka; både hjorten och hinden har
jag jagat.
— Fick du något byte?
— Hjorten sköto mina män, och hinden
fångade jag levande och tog med mig.
— Vem är hon? Elka reste sig häftigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
