Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
silvermaljor blev jag av karelske män bjuden för
henne, men jag fann det för ringa. Då kommo
sviar, ett rött kors hade de på bröstet, de ärnade
sig till helga landet för att kämpa för Kristi grav.
De togo min gyllne gök, min lilla ärla med våld
och drogo nedför Dnjepern med henne. Sedan
dess har jag aldrig sett henne.
— Men försvarade du ej dig och din dotter?
frågade Urho vred.
— Försvarade mig! Gamle Archippa blottade
sitt huvud och visade tigande ett ärr, som gick
över hela hjässan. Den helige Nikeforus, den
blinde, som ännu lever i sandhålorna vid
Hägersjön, tog mig om hand, eljes hade jag för trettio
år sedan farit till Tuonelas folk. Så gav jag mig
ut att söka min, lilla ärla, henne fann jag ej,
fastän jag färdats vida, men jag fann, att uti varje
land utom vårt talades samma språk av både
fattiga och rika. I Aldogaborg tvista slaver, gutar
och liibeckare om hamn-, kyrko- och
begravningsplatser, om allt, blott i en sak äro de eniga: då
det gäller oss karelare. Vi ha ingen röst i deras
lag. Förstår du nu, varför jag ber dig dikta
nidvisor om dem? Icke är det för deras skull, det
är för vår egen.
— Vi, sade Urho högdraget, behöva ej några
nidvisor, vi äro stolte karelare, oss skall ingen
smäda ostraffat; där vi slå oss ned, där är vårt
land, där stanna vi, och ingen driver oss från
våra bo-, jakt- och fiskeplatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
