Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärenden, då måste S:t Peters och S:t Nicolas’
klockor ringa och kalla alla borgare samman till
Ruriks lekvall, men vilja karelarna ha en fråga
fram, måste de vara sju man och förbinda sig att
tala gutarnas eller slavernas språk, eljes varder
därav intet.
— Men om du i alla fall talar karelskt
tungomål? frågade Urho.
— Har du gått vilse på ekorrskytte om hösten,
när det susar tungt i skogen? Har du ensam i
skogen ropat på dina jaktkamrater? Ingen hör
dig, .ingen svarar dig, men över ditt huvud susar
furornas språk, högt över dig tala tallarna sitt
tungomål, ditt eget rop förklingar under dessas
kronor. Så går det dig på folkförsamlingen i
Aldogaborg, du står bland hundraden, men du är
ensam, ty ingen förstår ditt tal.
Alla hade tystnat i kretsen, man hörde endast
huru lågan knastrade i de kådiga grankvistarna,
forsens mullrande, dova bas oöh de melodiska
tonerna av en ensam talltrast i hasseldungen.
Männen sutto allvarliga kring elden. Gamle
Archippa stirrade framför sig. Ur hans rynkiga
ansikte var vreden försvunnen, där stod endast
präglad en stilla sorg.
— Det må vara som det är, sade han långsamt,
men jag hade en dotter, hennes röst ljöd som den
gyllne gökens, hon gick som en ärla och fager
var hon som den unga björken, när stammen
börjar att vitna. Tio timmer ekorrskinn och tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
