Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steg han upp genom vårens unga grönska mot
himlen och försvann i eterns omätliga blå.
Han hade förgätit allt vad han lärt. Friheten,
ljuset, våren hade berusat honom.
Urho vände åter till Thora och förtädjde vad
som skett.
— Nu skall jag föra dig till eremiten, den
helige, blinde Nikeforus, ty vit är du som lärft och
måste lida stor smärta.
Urho satte sig upp på sin häst och lyfte Thora
upp till sig. Så medtagen var hon av smärta, att
hon föll samman och lutade sig förtroendefullt
som ett barn emot hans bröst. — Rid sakta, rid
sakta, bad Thora kvidande, då hästen i tallskogen
halkade på fjolårsbarren. Urho höll den unga,
slanka kroppen fast omsluten och såg hänförd
på dejn fina rundningen av hennes kind och axel.
— Vart är du på väg? frågade Thora.
— Till possadmken i Aldogaborg.
— Vad heter du?
— Urho, Orvos son, från Merikoski.
— Orvos son? Då är du en konungason!
— Ja, min fader bär konunganamn bland
var-ägerna.
— Men du talar gutiska nästan bättre än jag,
som är en varägisk flicka.
— Min moder är en varägisk kvinna.
— Sällsamt!
— Sällsamt, säger du, Urho rodnade, vad
finner du väl för sällsamt däri? Att en varägisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
