Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade Urho hört klangen av en harpa, och om han
än som barn hört modern sjunga nordiska visor,
hade han dock aldrig hört ett nordiskt drapa
kvä-das av en verklig skald. Redan förspelet, rikt
utarbetat och tnångtonande som det var, väckte
hans tjusning och lockade honom fram ur
skuggan, där han satt; nu föll sångaren in och liksom
fjäriln lockas av ljuset, drogs han ovillkorligen
med av tonernas makt. Men att i allas åsyn gå
över den solbelysta öppna planen, nej, det
förmådde han ej.
En mörk sky går över solen, dess skugga på
slätten blir hans ledsagare, han följer den, och nu
står han bredvid Egil och lyssnar hänförd till
sångens ljud, hänförd så att han ej ser någon
omkring sig, icke ens Thora och hör intet utom Egils
varma, klingande och manliga stämma.
— „Dock på mitt svärd och mitt segel en mö
såg med förakt där vid Ilmens sjö”, det kunde
också gärna heta Volchoffs strand, ty mig gäller
sången och ingen annan, sade Uriho för sig sjäJv.
När den sista strofen förklingat, blickade han
upp och såg Thora, som med en lång,
vänlig blick betraktade honom. Båda rodnade, Thora
så häftigt att både den svartsjuke possadniken
och Ulv märkte det, men båda trodde, att den
rörelse hon erfor, framkallats av sångarens granna
och utmanande personlighet. Sången följdes av
hänryckta bifallsrop, som aldrig ville taga slut.
— Nu vill jag kväda för er sången, som Egil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
