Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom den kroppsliga smärta hon utstått, gav fritt
lopp åt sina tårar.
Possadniken steg fram till Egil och sade:
— Nordens drottar ha belönat dina sånger
med stora skänker, jag kan ej nå dem i
frikostighet, än mindre överbjuda dem, men tag emot
denna ringa gåva och lägg därtill varägiska
kvinnors varma tårar, då väger den förvisso upp de
skatter, som konungar kunnat giva! Och han
lade i sångarens hand en ljusblå sten från
Särk-land, stor som ett duvägg.
Egil ville just improvisera sitt sångartack för
den dyrbara gåvan, då ett vilt tumult från
ruinerna av Ruriks bostad plötsligt bröt
stämningens förtrollning.
Den ena kamphästen hade slitit sig lös. Alla
rusade upp på torwallen, då den vilde hingsten
fnysande och sparkande störtade in på lekvallen.
Kvinnorna skreko och männen grepo till svärden.
Nästa ögonblick rusade den fram och hade
ovillkorligen trampat ned folket, om ej Ulv och Urho
kastat sig över det rasande djuret, gripit det vid
betslet och oaktat alla hingstens iförsök att
lösgöra sig, länkat dess gång tillbaka till det ställe,
där den stått (bunden. När Urho och Ulv
återkommit till lekvallen, gick possadniken dem till
mötes.
— Ulv Suneson, för den tjänst du gjort oss
alla, må du begära en gunst eller en belöning, och
den skall dig ej förvägras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
