Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
platser. Planket till vänster är dess bättre provisoriskt. Det inhägnar
utställnings-platsen, och innanför detsamma pågå nu som bäst rustnings- och byggnadsarbetena
med en nästan feberaktig ifver. En arbetsstyrka af hundratals personer är där
sysselsatt i olika grenar af grofarbete och handtverk. Yxors och hammares slag ljuda där
från morgon intill sena aftontimmen, och redan kan man utanför planket skönja
resultatet af denna verksamhet.
Högt öfver staketet resa sig torn och spiror. Man skulle nästan vilja säga bara
spiror, ty ännu ser man på de flesta ställen endast trävirket, stommen, sticka naket
upp mot himlen. Somliga af tornen äro delvis täckta med spåntak, som fått färg af
ergig koppar. Kupolformen är förhärskande bland tornen, hvilka afslutas upptill med en
kunglig krona, en hyllning åt kungligheten, som skulle förefalla tämligen omotiverad,
om man ej erinrade sig, att konung Oskar år 1897 firar sitt 25-års regentjubileum.
Sedt från den provisoriska entrén till Djurgården, hvilken ringlar sig utmed den
ofvan nämda tegelmuren och betydligt afviker från den gamla vägen, ter sig
utställ-ningsområdet som ett oredigt kaos af hopspikade träslåar och bräder, som resa sig i
luften i en mycket lätt konstruktion och utan några tunga bjälklag. Det är svårt att
i denna oreda upptäcka den ledande, ordnande tanken, sådan som den en gång sprang
fram i arkitekternas hjärnor och sedan tog gestalt på planritningen. Allt är sväfvande
och står ännu under »förvandlingens lag». Det enda, som erbjuder en fast form, är
Nordiska museets mäktiga stenbyggnad, hvilken med sin väldiga takstol och sin
kraftiga gafvel tecknar en ståtlig kontur mot luften och den omgifvande trädgrönskan.
Museet, denna skapelse af en mans otroliga energi och allmänhetens nästan lika
otroliga offervillighet, hade fått sin byggnad — ett mästerverk af den eminente
arkitekten professor I. G. Clason hufvudsakligen efter engelska renässansmönster — halffärdig
och hade väl knappast beräknat att kunna öppna dess imponerande hallar för
allmänheten ännu på några år, då utställningskomitén fäste sina blickar på den plats, som
till slut valdes till expositionsområde. Det torde ej vara för mycket att påstå, att
befintligheten på platsen af en redan till det yttre färdig monumental utställningsbyggnad
med ett betydande utrymme i afsevärd mån blef bestämmande för komiténs val,
liksom äfven dess. arkitektur blef i någon mån afgörande för utseendet hos en af huf-
o
vudmassorna i utställningens byggnadskomplex. A andra sidan kan sägas, att
utställningens förläggande till denna plats blef en vändpunkt i Nordiska museets
byggnadshistoria och dref denna fråga ett godt stycke framåt, i ty att grundläggningsarbetet
och grundmurningen å den andra delen af detta palats därigenom nödvändiggjordes.
I intim anslutning till den redan färdiga halfvan af Nordiska museet, som sålunda
blef en väsentligt stödjande stomme, uppgjordes nu ritningarna till det monumentala
provisoriska palats, hvilket strax till höger inom utställningsområdet nu reser sig,
mäktigare än något annat byggnadsverk inom hufvudstaden — med undantag
naturligtvis för slottet — och hvars arkitektur — tack vare hufvudsakligen arkitekten Agi
Lindegrens nobla smak — såväl i fråga om totalintryck som finesserna i detaljer utgör
ett så beaktansvärdt konstverk, att man med verklig ledsnad tänker på, att det inom
kort skall gå sin förintelse till mötes.
Redan sådant det tedde sig, när fotografen med sin kamera förevigade dess
ofärdiga fasad den eftermiddagsstund, under hvilken vi fört läsaren ut till
utställnings-platsen (se illustrationen sid. 5), gjorde det en storartad verkan. Hvilken effekt skall
det ej då framkalla, när det en dag färdigt, vid ingången till utställningen, med sina
harmoniska massor skänker besökaren ett förberedande, imposant intryck!
Men under det vi sålunda gått utanför planket och gjort våra reflexioner öfver
en utställning, som endast är ett utkast, ha vi kommit in på ett stycke af utställningens
historia, hvilket strängt taget ej har sin plats här utan å ett annat ställe, där det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
