Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje föreläsningen - 4. Channings upphöjda gudstro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enklare uppfattning af Kristus, än han, framställas
såsom affällingar från Channings unitarism, då visar
denna beskyllning en ledsam oförmåga att fatta det
uti de unitariska grundsatserna, som var dyrbarast
för den store mannens hjerta.
Man har kallat Channing en sentimentalist, en
optimist, en man som i oskuldsfull okunnighet endast
såg den ljusa sidan af lifvet och menniskonaturen och
Guds egenskaper, en man som’i sin lätta farkost höll
sig nära stranden och aldrig vågade sig ut på djupet.
»Han har aldrig», säger en af hans senare granskare,
»hos sig sjelf erfarit syndens våldsamma utbrott; han
har aldrig kämpat i dödsångest mot något sinligt
begär». Men gjorde Jesus det? Och led han icke
ändock med så väl som för syndare? Huru kan man då
säga, att ingen kan sörja öfver synden utan att ha
erfarit samvetskvalens ångest? Ingen som läst
Channings predikan om syndens nöd, skall kunna kalla
hans uppfattning af det menskliga lifvet ytlig. Tan-
karnes vidd och djup äro alldeles de samma, öfver
hvilka han fvlde sina segel, i den vissa tillförsigt, att
Guds oändliga och faderliga försyn sträcker sig till
allting, och att ingen viljans förirring kan föra något
af hans barn utom området för hans kärlek, hans
barmhertighet, hans omvårdnad. Och i alla tänkbara fall
kände han med visshet, att Faderns tuktan hade
förbättrande syftemål. Man erinre sig här de sköna
tankar om de saligas fortlefvande medkänsla för sina på
jorden kvarlefvande syskon, som i det föregående
blifvit återgifna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
