Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Afresa till Tyskland. Tjenstgöring hos Karl Johan under 1813 års fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intagandet af denna by och då vi derifrån skulle
återvända till vår uppställningslinie, inträffade en
händelse som (till min förundran, men också hemliga
glädje) visade att äfven den oförskräcktaste och mest
oförvägne kan för ett ögonblick komma ur fattning,
då faran oförmodadt påkommer. Utan att ana någon fara
styrde vi kurs på 2:ne egna (ryska) batterier, då vi
plötsligen af dessa mottogos af en jemt underhållen
eld. Det oväntade häraf och kulornas hvinande omkring
oss verkade äfven – besynnerligt nog – på hästarna,
hvilka med sina ryttare började rita ut i alla
riktningar. Generalens gamla trankila grålle gick i
vädret, hvarvid generalen miste hatten och var nära
att falla utaf. Min häst var den enda förståndiga
och lugna, hvarför jag utan all svårighet kunde
komma till generalens biträde, upptaga hans hatt
och fatta tyglarna för att hejda hans uppskrämda
häst. Flera af kamraterna försökte komma fram till
batterierna men hindrades derifrån af en bred graf,
hvilken deras uppkollrade hästar icke kunde förmås
att springa öfver. I förlitande på min goda häst och
dess förmåga att hoppa, gjorde jag också försöket;
det lyckades och jag fick ändtligen batterierna
till tystnad. Detta skedde ej utan svårighet, ty
ingen förstod mig; sjelfva befälhafvaren kunde ej
annat språk än sitt eget, och då han ändtligen gaf
befallning om eldens upphörande företog han sig
att med kautschucken ge vigt åt denna befallning,
frikostigt utdelande sina slag åt både befäl och
manskap. Af hans tecken och miner kunde slutas att
han, genom detta tillrättavisande, hade för afsigt
att välta felet från sig på sina underlydande. Då
jag sedan ett stycke derifrån träffade general
Adlercreutz, gaf han mig en särdeles välvillig blick
(något ord till bifall undföll honom aldrig) under
yttrande att "man skulle vara fan så sadelfast för
att kunna sitta qvar på sina hästar den gången". Han
ville sedan icke höra talas om detta äfventyr.
Fiendens fördrifning ur byarna Stautz och
Sellershausen jemte intagandet af den stora byn
Schönfelt afgjorde segern på högra flygeln och
slutade dagens blodiga arbete på denna del af
bataljlinien. Under försök att träffa general
Adlercreutz, som alltid borde sökas der det small
som bäst, fann jag mig helt oförmodadt, bland de
stormande, och sålunda bevitnande en af de häftigaste
strider vid skenet af de brinnande husen. Åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
