Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Landshöfdingetiden (1852-1855)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enighet för framtiden komme att intaga splittringens
ställe. Denna uppriktighet var något oväntad, och jag
såg, under det jag talade, huru ett och annat ansigte
mörknade. Sedan jag slutat, var det ett ögonblick
tyst. Man tycktes icke rätt veta, hvad man skulle
göra. Derefter hördes några hurrarop, hvari snart
hela samlingen instämde och detta med hänförelse.
På sådant sätt slutade söndringen inom Ystads
samhälle, och borgmästaren kunde framgent berömma
sig af den samdrägt, som, skenbarligen åtminstone,
rådde i nästan alla frågor.
Under maj månad gjorde jag min första större
rundresa inom länet, uppehöll mig derunder en eller
annan dag i de olika städerna och besökte tillika
några af de större herregårdarna. Det mottagande,
som öfver allt kom mig till del, var i hög grad
tillfredsställande. Välviljan gladde mig, hvaremot
jag var något besvärad af det allt för långt drifna
smicker, hvarmed jag så väl då som under flere
påföljande resor öfverhopades, genom festliga
middagar med granna tal, versar, äreportar och
dylikt, hvilkas skildring, äfven i största korthet,
det skulle vara löjligt af hyllningens föremål att
här försöka teckna. Väl hade ett temligen fördelaktigt
rykte föregått min ankomst till Skåne, och väl var det
naturligt, att man ville välkomna den nye höfdingen,
men man kände mig ännu icke, man visste ej, huruvida
jag skulle kunna för länet uträtta något nyttigt. Den
hyllning, som egnades mig, var derför icke – och
kunde icke vara – personlig. Det var egenskapen af
konungens befallningshafvande, åt hvilken den stora
allmänheten tillerkände vida större maktfullkomlighet,
än han äfven då i verkligheten egde, som man ville
hembära sina vördnadsbetygelser; och detta var så
mycket naturligare, som en landshöfdings ställning
vid denna tid var väsentligen olika mot hvad
den nu är. Någon sjelfstyrelse fans näppeligen,
åtminstone ej på landet, ty sockenstämmorna kunde
svårligen tillerkännas en dylik benämning, och
äfven i städerna blefvo besluten fattade å allmänna
rådstugor, hvilkas flesta ledamöter hade ingen eller
föga reda på ärendena. Under sådana omständigheter
trodde sig en hvar böra vid alla tillfällen se upp
till länets höfding. Han måste taga initiativet ej
blott i vigtiga, utan ofta äfven i mindre väsentliga
frågor. Han måste hos regering och riksdag genomdrifva
hvad som var gagneligt; af honom fordrade och hoppades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
