Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Landshöfdingetiden (1852-1855)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saknades diken och vattenaflopp, å andra voro
så väl dessa som nödiga trummor anlagda utan all
urskilning. I stället för att vara upphöjda på midten
och lindrigt sluttande åt kanterna, voro vägarna
merendels på båda sidor omgifna af höga bankar,
till beqvämlighet för fotgängare, på det dessa
någorlunda torrskodda skulle å dem kunna fortskaffa
sig. I dessa sålunda bildade försänkningar, som man
behagade kalla vägar, uppstodo, synnerligen vårtiden,
källsprång och qvicksänken, i hvilka åkdonen ofta så
djupt nedsjönko, att det fordrades häfstänger för att
uppväga dem. Höst och vinter fick man på lervägarne
färdas i smuts ända upp till hjulnafven, sommartiden
inom de sandiga orterna på enahanda sätt i djup
mo. Dugligt lagningsämne saknades nästan öfver allt,
och oskicket gick så långt, att man vid lagning af
vägarna på dem uppkastade dikesjord, grästorfvor och
andra lätt lösliga ämnen. Ingen under då, att exempel
förekommo, då resande hela eller en del af natten
varit nödsakade att på landsvägen qvarsitta i sina
vagnar, derför att dessa ej förr än vid dager kunnat
upplyftas ur de hålor, i hvilka de nedsjunkit. Vid
många herregårdar, och nästan allmänt i byarna, hade
man för att kunna fortskaffa sig stensatt körbanorna,
men med så stora och ojemna stenar, att de resande
hvarje ögonblick befarade att köra sönder sina vagnar.
Sådant var tillståndet på fasta
landet. Sjökommunikationerna voro visserligen något
bättre, och ångbåtar afgingo, ehuru sparsamt, i
åtskilliga riktningar från Malmö, men att äfven i
detta fall mycket återstod att önska, synes bäst af
nedanståede berättelse. Jag hade i Paris bestält en
större porslinsservis, med föreskrift att densamma
skulle aflemnas i Malmö. Servisen hade dock gjort den
lilla nätta omvägen till Stockholm och nedskickades
derifrån med ångbåt till Ystad. Ombudet derstädes
underrättade mig om ankomsten och frågade, huruvida de
anlända lårarna borde med forbonde landvägen sändas
till Malmö. På min föreskrift att med afskickandet
skulle anstå, till dess passande sjölägenhet
inträffade, lofvade kommissionären ställa sig densamma
till efterrättelse, men förklarade tillika, att mången
gång åratal kunde förgå utan gemenskap sjöledes
mellan Ystad och Malmö. Så var äfven förhållandet,
och det var en ren tillfällighet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
