Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / I. Erik Gustaf af Klint (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I

Erik Gustaf af Klint. [2]

Hvilken af eder, mina herrar[3], minnes ej lifligt den hemska bestörtning, hvarmed fäderneslandet emottog underrättelsen om det olycksöde, som den 30 sistlidne april (1846) i Cubas farvatten träffade så många af dess ädla söner? Ibland dem, hvilkas förlust vi sedan denna dag hafva att beklaga, räknar äfven kongl, krigsvetenskaps-akademien en af sina utmärktaste medlemmar: Kaptenen vid Kongl, Maj:ts Flotta och Riddaren af Kongl. Svärdsorden Erik Gustaf af Klint, född på Carlbergs slott den 15 oktober 1801.

Den unge Klint inskrefs år 1813 som kadett vid krigsakademien och blef, efter derstädes genomgången kurs, år 1817 utnämd till underlöjtnant i kongl, örlogsflottan. År 1827 befordrades han till premierlöjtnant och 1841 till kapten i Kongl. Maj:ts flotta. Lifvad af varmt nit för det yrke han valt sträfvade Klint städse att fullkomna sig både i den praktiska och teoretiska delen af detsamma, och han var, än såsom frivillig, än såsom kommenderad, tjenstgörande vid de flesta öfningsexpeditioner, som ifrån så väl den seglande som skärgårdsflottan utgingo.

Särskildt torde deribland böra nämnas åren 1837--38, då han hade befälet å krono-lastbriggen Två bröder, hvilken förde proviant till den i Medelhafvet varande eskadern. Han ådrog sig nämligen vid detta tillfälle sina kamraters synnerliga uppmärksamhet, såsom rask navigatör, för den djerfhet och säkerhet, hvarmed han vid ankomsten till Corfu, nattetid och under stark

II:242

bris, seglade in i hamnen emellan de fyrar och klippor, som omgifva densamma.

År 1845 kommenderades han som chef å korvetten Karlskrona vid dess så olyckligt slutade expedition till sydamerikanska farvattnen.

Men kommenderingar å kronans fartyg syntes honom ej tillräckliga för vinnande af den jemna öfning i sjömanskapet, förutan hvilken man endast är sjöman till hälften. Han begagnade derför äfven den utväg, som större delen bland svenske sjöofficerare så ofta nödgas tillgripa: att taga hyra på enskilda handelsfartyg. År 1821 gjorde han såsom 1:ste styrman å briggen Visiten från Uddevalla resor till Gadix och Newcastle och var derunder i november månad utsatt för en så häftig storm, att icke mindre än 225 fartyg förolyckades på engelska kusten. Men hans timglas var ännu icke utrunnet. Han räddades då, för att sedermera duka under för elementernas raseri.

År 1825 afgick han likaledes som styrman å fregatten af Chapman till Carthagena och Newyork.

Men om Klint sålunda sökte genom flitiga sjöexpeditioner vinna den praktiska erfarenhet, förutan hvilken man blir en främling på hafvet, var han likväl ännu högre uppskattad för de grundliga teoretiska kunskaper, som han vetat förskaffa sig i sitt yrke. Ej nog att han derför utsågs till informationsofficer vid styrmansskolan i Karlskrona; han hade äfven, alltifrån utnämnandet till officer, varit kommenderad att, då ej sjöresor upptogo hans tid, biträda sin fader, den oförgätlige viceamiralen Gustaf af Klint, vid utgifvandet af Sveriges sjö-atlas, och år 1840 emottog han efter fadrens död ensam denna maktpåliggande befattning. De sjökartor, han sammandragit och utgifvit, vitna bäst om den omsorgsfulla noggranhet, hvarmed han fullgjorde detta likasom hvarje annat åliggande.

Som författare var Klint både inom och utom fäderneslandet fördelaktigt känd genom den Lärobok i Navigationsvetenskapen, som han 1842 utgaf. Detta arbete, hvaråt han egnat mycken tid och möda, anses allmänt för ett af de bästa och fullständigaste i sitt slag. Redaktionen af en ny och utvidgad upplaga af denna för undervisningen i navigationsvetenskapen

II:243

allmänt begagnade lärobok var det arbete, som sysselsatte honom intill få dagar före hans afresa från fäderneslandet.

Kapten Klint var till sitt lynne mild och eftertänkande. Hans helsa var genom trägna arbetsansträngningar försvagad och utbredde en stilla allvarlighet öfver hans väsende. Som navigatör var han utmärkt, lugn och rådig. Hvad han i framtiden kunnat blifva, tillhör icke mig att bedöma, men förmän, kamrater och vänner beklaga hans bortgång såsom en stor förlust för fäderneslandet.

[1] Ur de prof på historiskt och politiskt författarskap, hvilka landshöfding von Troil bifogat till sina memoarer, hafva vi utvalt ett mindre antal, dessa med fästadt afseende på, att i fråga varande personer eller ämnen förut i Troils eller andra af utg. publicerade memoarverk varit föremål for omtalande.

[2] Jemför Akrells minnen.

[3] Ur föredrag, hållna inför krigsvetenskapsakademien af Troil i egenskap af andre styresman.