| II:243 |
Friherre Gustaf Olof Lagerbring föddes i Stockholm den 31 maj 1769. Fadren var krigsrådet Pehr Lagerbring, modern friherrinnan Kristina Eleonora Hastfehr.
Lagerbring invigdes redan i barndomen, till krigareyrket. Vid 2 års ålder fanjunkare vid kongl, husarregementet och vid 9 år kornett på Adelsfanan, förflyttades han 1785 till fänrik på Uplands regemente, vid hvilket, han en månad derefter, ännu ej 16 år gammal, befordrades till löjtnant.
Det dröjde icke länge innan den unge krigaren på ärans fält fick göra sina första lärospår. Han kommenderades 1788 med regementet till Finland, deltog i landstigningen vid Brackila och kanonaden för Fredrikshamn, i fäktningarna vid Abborfors, Suttula och Högfors, samt bevistade om bord på skärgårdsflottan de båda sjöslagen vid Svensksund och ryska flottans genombrytning i Björkösund.
Befordran till kapten och Svensksund-medaljen voro belöningar för Lagerbrings under detta krig visade mandom och rådighet.
Konungens uppmärksamhet var i och med detsamma fästad vid hans person. Han utnämdes kort efter fredsslutet i Werelä till riddare af svärdsorden, till öfveradjutant hos konungen och major i armén. 1796 befordrades han till 1:ste major vid
| II:244 |
Vid krigets utbrott mot Danmark, i början af år 1808, kommenderades Lagerbring, i egenskap af konungens tjenstgörande generaladjutant af flygeln, till den mot Norge sammandragna hären och anförde de trupper, hvilka i medlet af april inryckte från Skillingemark och Krokforsen, öfverstego Manglefjellet, stormade den starka ställningen vid Hanneborg och intogo Blakiers skans.
Det var för dessa bedrifter han samma år utnämdes till riddare af svärdsordens stora kors; och, då denna värdighet några år senare delades i 2:ne klasser, hade Lagerbring vid sitt namn fästat så många andra ärofulla minnen, att 1:sta klassen tillerkändes honom.
Hela södra Finland hade emellertid fallit i Ryssarnes händer. Konung Gustaf IV Adolf befann sig sedan juli månad på Åland, sysselsatt med anordnandet af lika illa uttänkta som oförvägna och fruktlösa landstigningsplaner på finska kusten. Öfverstlöjtnant Lagerbring hade från Norge blifvit kallad till konungens generalstab på Åland och beordrades att, såsom dess öfveradjutant, åtfölja den expedition, som under generalmajoren grefve Lantingshausens befäl den. 17 september landsteg vid Lokalax. Utgången är af krigshistorien känd -- och huru kunde den blifva annorlunda, då en fördelning af 2,600 man, med 900 r:drs fältkassa och endast 60 patroner på hvarje soldat, framkastas i ett af talrika fiender besatt land? -- Att expeditionen aflopp utan några särdeles förluster, derför har man hufvudsakligen att tacka den rådighet och de kloka anordningar, som vidtogos af öfverstlöjtnant Lagerbring i egenskap af eftertruppernas befälhafvare.
Konungen lät likväl ej af den missgynnande utgången afskräcka sig. Försöket skulle förnyas, och denna gång uppdrogs befälet åt Lagerbring. Styrkan utgjorde nu omkring 3,500 man, och dermed skulle, enligt konungens instruktion, Åbo eröfras, alla de fiendtliga trupper, som befunno sig mellan denna stad och general Vegesacks i trakten af Björneborg varande korps, borttagas, och Lagerbring derefter förena sig med nämde general.
| II:245 |
Den klokhet och omtanke, hvarmed alla förberedelser vidtogos, den hastighet, hvarmed anordningarna uppgjordes för striderna vid Jervenperä och Viais, äro lika allmänt kända som den tapperhet de stridande trupperna ådagalade och den orättvisa, hvarmed en del af dem bestraffades för förluster, hvartill de icke voro vållande.
Men, hvad som törhända är mindre bekant är att Lagerbring i ett handbref, som åtföljde rapporten om befälets emottagande, under försäkran att både han och hans trupp skulle strida till det yttersta, likväl vågade för konungen framställa omöjligheten att med en så ringa styrka, utan tillräcklig ammunition, utan en enda häst till proviant- eller fourage-forslande, kunna uppfylla alla H. M:s föreskrifter. Detta bref, som efter regementsförändringen återfans, af konungen egenhändigt påtecknadt: Man måste lyda order, utan att resonera, hade till påföljd att öfversten baron Boye afsändes för att af Lagerbring emottaga öfverbefälet. Boye ankom, då de tvenne första dagarnes ärofulla strider redan voro utkämpade. Men detta hindrade icke den sålunda oförtjent förödmjukade Lagerbring att följande dagen i ett underordnadt befäl inlägga ny ära, ny förtjenst om konung och fosterland. Efter att på yttersta venstra flygeln hafva i flere timmars tid och med förlust af halfva den styrka, som stod under hans befäl, uppehållit den öfverlägsna fiende, som sökte afskära svenskarnes återtåg, emottog han befälet öfver eftertrupperna, förskaffade hufvudhären tid att inskeppa sig och dröjde sjelf så länge qvar på stranden, att han ofelbart skulle hafva fallit i fiendens händer, om ej en båt, som redan lagt ut, återvändt och medtagit honom.
Men det var icke blott på slagfältet Lagerbring utvecklade rådighet och klokhet. Äfven som underhandlare finna vi hos honom klar uppfattning af förhållandena, fasthet, beslutsamhet och det politiska mod, som i farans stund åsidosätter personligt ansvar för främjandet af fosterlandets väl. Vintern 1809 var han under general von Döbeln tjenstgörande på Åland, hvarest befälet öfver venstra flygelns förposter var honom anförtrodt. Då underrättelse om regementsförändringen den 14 mars anländt, anbefaldes Lagerbring att öfverresa till ryska högqvarteret i Kumlinge för att föreslå ett stillestånd. Den mångdubbelt starkare
| II:246 |
Lagerbring åtog sig nu att till Stockholm öfverföra ryska fredsförslaget. Dit ankommen fann han sig vara utnämd till öfverste och återvände redan den 19 mars, för att till kejsar Alexander öfverbringa riksföreståndarens skrifvelse. Då man i ryska högqvarteret förnam, att han icke såsom fredsunderhandlare ditkommit, tillkännagaf oförtäckt ryske öfvergeneralen, att han hade bestämda order att genast öfver isen tåga till Stockholm för att der föreskrifva fredsvilkoren. Uti denna för hufvudstaden vådliga belägenhet beslöt Lagerbring, utan att dertill vara befullmäktigad, att på eget bevåg öppna underhandlingarna och afslöt det bekanta fördrag, som räddade Stockholm från ett fiendtligt besök -- men för hvars uppfyllande han måste lemna sin egen person och sin stab som underpant, till dess riksföreståndarens stadfästelse hann ankomma.
Då, längre fram på sommaren, expeditionen till Ratan företogs, anstäldes Lagerbring vid densamma som generaladjutant för yttre ärendena. Vi återfinna honom der, i spetsen för de trupper, som genast efter landstigningen intogo Djekneboda. Beklagligtvis saknades han vid Säfvar, då striden der börjades, emedan han genast efter ankomsten till detta ställe hade blifvit afsänd till flottan, för att inhemta öfverbefälhäfvarens tillåtelse till återtåg. Så snart han återkommit från denna beskickning, emottog han väl befälet öfver i elden varande trupper, men drabbningens utgång var då redan i det närmaste afgjord.
Så stora förtjenster, både som krigare och underhandlare, belönades år 1810 med chefskapet för det regemente, med hvilket Lagerbring så ofta varit i elden. Samma år emottog han
| II:247 |
Under 1813 års krig beordrades Lagerbring, efter friherre von Döbelns inryckande i Hamburg, att emottaga befälet öfver denna generals fördelning och återföra trupperna ur staden. Derefter utnämdes han till chef för svenska arméns generalstab och öfvervar i sådan egenskap fältslagen vid Grossbeeren och Dennewitz; vände sedan på kort tid tillbaka till fäderneslandet, dertill föranledd af underrättelsen om sin makas sjukdom och död, men emottog efter sin återkomst befälet öfver arméns 2:dra infanteribrigad, med hvilken han gjorde fälttågen i Holstein och Norge.
1815 upphöjdes Lagerbring i friherrligt stånd. 1816 blef han chef för 3:dje infanteribrigaden, 1818 kommendör af svärdsorden med stora korset, 1826 generallöjtnant, 1828 inspektör för 2:dra infanteriinspektionen och 1843 riddare af Serafimerorden. Den 8 febr. 1844 erhöll han på begäran afsked, efter att 73 år hafva varit inskrifven i arméns rullor.
General Lagerbring afled i Upsala den 18 febr. 1847. Med honom jordades det sista af svenska härens skönaste äretecken: det enkla svärd, som pryder 1:sta klassen bland riddarne af svärdsordens stora kors. Denna utmärkelse innehafves f. n. (1847) endast af generalen grefve Walmoden, hertigen af Wellington och prins Wilhelm af Preussen.
Under fredslugnet använde general Lagerbring sin tid till utarbetande af afhandlingar i det yrke han tillhörde. Honom tillkommer en hufvudsaklig del i det exercisreglemente för infanteriet, som af svenska hären begagnades under tyska fälttåget. Han har äfven offentliggjort åtskilliga berättelser om de vigtiga tilldragelser, i hvilka han deltagit, och den klarhet, ordning och bestämdhet, som genomgår dem alla, visar att han var en man af tanke och handling, ej af onödiga ord.
På exercisfältet och i småsaker lät någon gång general Lagerbring hänföra sig af sitt lynnes liflighet och oro, men då det gälde, då kulorna hveno, då var han lugn, snabbrådig och beslutsam. Med ett varmt hjertas hela hängifvenhet och beundran var han fästad vid den gamle hjeltekonungen och tvekade
| II:248 |
En fader för sina underhafvande, liksom för sina soldater, älskad
och vördad af dem, som stodo under hans befäl, glad, vänlig mot alla,
stundom häftig, men på ett sätt, som drog hjertan till sig, icke
aflägsnade dem, flärdfri till sitt väsende, fläckfri i sin vandel,
ridderlig till sina tänkesätt, saknas general Lagerbring af armén
såsom en ibland dess ädlaste chefer, af fäderneslandet såsom den
hvilken 1809 verksamt bidragit till dess räddning.
