Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / III. Gustaf Adolf Hierta (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

III.

G. A. Hierta. [1]

General-Löjtnanten och Kommendören med störa körset af Kongl. Svärdsorden Friherre Gustaf Adolf Hierta föddes den 12 april 1781 på Björnarbo gård i Upland. Fadern var öfverstelöjtnanten Lars Philip Hierta, modern Wilhelmina von Troil.

Enligt en välvillig anförvandts önskningar hade Hierta tidigt blifvit bestämd för handeln, men en inre, oemotståndlig kallelse införde honom på ett annat yrke: vapnens.

Den 2 sept. 1797 ingick han, såsom frivillig, vid den korps, dåvarande lifregementets kyrassierer, för hvilken han sedan så länge satt i spetsen, och ett år senare erhöll han derstädes sin första officersfullmakt.

Åren 1808--9 var Hierta med regementet kommenderad till garnisonstjenstgöring i Stockholm. Han fick således ej under denna tid med så många andra fosterlandets ädla söner dela äran af att på slagfältet för detsamma offra sitt blod, men

II:249

genom sitt verksamma deltagande i regementförändringen visade han likväl, att, då fäderneslandets räddning kräfde utomordentliga åtgärder, allmänt väl hos honom stod högre än enskild säkerhet. Efter att år 1809 hafva blifvit befordrad till ryttmästare, företog han, utan särdeles tillgångar, men drifven af en egen, nästan oemotståndlig kallelse, en resa till Frankrike, hvilken blef liksom vändpunkten i hans öde. Han förestäldes der den frejdade härförare, som nyss var utkorad till Sveriges kronprins. Fäst vid dess person, anträdde han med honom återresan till fäderneslandet och blef kort efter hemkomsten anstäld såsom adjutant hos Karl Johan.

I denna egenskap deltog han i tyska och norska fälttågen, från hvilka han återvände med nya grader samt prydd med svenska tapperhetsmedaljen och preussiska orden pour le mérite militaire. Riddaretecknet af svärdsorden hade han redan 1810 erhållit.

Karl XIV Johans hyllningsdag gjorde Hierta till öfverste i armén och samme konungs 25-åriga regeringsjubileum till generallöjtnant. De mellanliggande graderna följde hvarandra regelbundet, med mer eller mindre korta mellantider.

År 1832 utbytte han sitt adliga sköldmärke mot ett friherrligt, och 1838 pryddes han både med stora korset af svärdsorden och med s:t annæordens l:sta klass.

1826 utnämdes Hierta till sekundchef vid lifregementets dragonkorps, hvilken plats han i mer än 19 år innehade, ehuru han ifrån 1840, såsom tillförordnad kavalleriinspektör inom 2:dra 4:de och 5:te militärdistrikten, icke sjelf förde regementet.

Dessa bevis på konungens nåd vitna tillräckligt om det höga förtroende Karl Johan hyste för den trofaste och redlige undersåten, hvilken ock å sin sida genom innerlig kärlek och tillgifvenhet rättvisade detsamma. Och Hierta tjenade Karl Johan såsom en man af ära och tro. Det fans ej hos honom tvänne tungor; hvad han inför andra yttrade, det sade han äfven oförtäckt åt sin konungslige beskyddare, och hvad han ansåg för sin pligt att hos honom andraga, det frambar han lika samvetsgrant, om det rörde ett angenämt eller ett ömtåligt ämne.

Ett dyrbart bevis på sin nye konungslige herres förtroende erhöll general Hierta i uppdraget att till hofvet i Wien frambära

II:250

underrättelsen om konung Karl Johans dödliga frånfälle och konung Oskars uppstigande på tronen; och det särdeles smickrande emottagande, som han af detta Europas äldsta kejsarehus fick röna, torde, ehuru hufvudsakligen en följd af det vänskapsfulla förhållandet båda hofven emellan, likväl till ej ringa del kunna härledas från det uppseende Hiertas skönt manliga utseende, hans lugna hållning och hans med det österrikiska nationallynnet öfverensstämmande väsende allmänt uppväckte.

Den 11 juni 1845 utnämdes friherre Hierta till generalbefälhafvare i 3:dje militärdistriktet. Men endast kort tid fick han egna sig åt uppfyllandet af dessa nya pligter. Han afled i Upsala den 15 mars 1847.

År 1828 erhöll Hierta förordnande att emottaga chefskapet för rikets stuterier. Att dessa, med de ringa anslag, som för dem blifvit beviljade, ännu befinna sig i framåtgående, derför har man hufvudsakligen hans nitfulla och osparda bemödanden att tacka. Ottenby förträffliga stuteri med omkring 190 hästar, uppsatt med särdeles ringa kostnad för staten, är en vacker minnesvård af hans verksamhet och organisationsförmåga.

En minnestalare yttrade vid general Hiertas grift: "Han var mindre en talang, hvarpå tiden har en viss rikedom, än en karakter, hvarpå tiden måhända lider brist." Dessa få ord innebära en sanningsenlig teckning af den aflidne. Han var ej af dem, i hvilkas panna tusentals planer hvälfva sig, af hvilka icke en enda blir rätt utförd. Han pröfvade moget före beslutet. Men, var detta fattadt, då genomfördes det med ett nit och en ihärdighet, som hvarken skydde hinder eller egna ansträngningar. "Rätt skall vara rätt", var hans ordspråk och lefnadsregel. Derefter handlade han, och derför var han äfven af underlydande lika älskad som aktad. Ett vackert bevis på denna kärlek är det sköna hederssvärd, som dragonkorpsens officerare hoppats få åt honom öfverlemna, men som invigdes först på hans kista.