Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdankade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bröstet. Inga agreabla, hugnande nouveller skall hon kunna
meddela gemålen. Dock – till dess hon får den fägnaden
att återse honom, kan kanske något av det försumliga
repareras. Värre är det med den ängsligt spörjande
Lorin. En gemen dräng hos sitt höga herrskap, sant
nog, men, men, men ... hart när utsliten i deras
tjänst och hundtrogen. Nej, han är inte en dräng, som
det andra betjäntpacket. Det kan inte hjälpas. Hon
bävar smått för att möta hans blick, på en gång
tillitsfull och ängslig.
Usch, vad det drar kallt. Hon kryper ihop och känner,
att aftonluften börjar bli rå. Nu erinrar hon sig
också, hur hon stått skälvande av förödmjukelse i
audienssalen.
Hon suckar pustande, stönande, ångestfullt.
Ingenting hade hon uträttat till gagn för Magnus
Gabriel, allenast ömkligen låtit sig fångas av lille
nevöns hjärtlighet.
»Donnerwetter», utbrister hon plötsligt bestraffande.
De raska roddarna vila en sekund förbluffade på
årorna. Då vinkar hon befallande åt dem att taga
fatt igen, och hon sluter munnen så hårt, att den
utstående pfalziska underläppen snörpes ihop.
Lorin bidar henne vid landgångsbron i
Stockholm. Vördnadsfullt hjälper han henne upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
