Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sneddat över Norrmalmstorg [1], hade då vemodigt
blickat upp på den mörka, stumma operabyggnaden,
oavlåtligt tillbommad sedan den olycksdigra maskeraden
sistlidne mars, och han tänker alltjämt, medan han
går Fredsgatan fram, på de förändrade tiderna.
För egen del tycker han, att tomheten efter
tjusarlöjet och snilleljuset är olidlig. Det glada
Stockholm är vordet en förstämd trumma, som endast
åstadkommer dovt klagomummel. Han är färdig att skatta
den lyckligast, som får sjungas i graven. Plötsligt
ler han. Så befängt! Det är just i det ärendet han är
ute. Bokstavligt för den skull att en skaldebroder,
som rimmat slut, är så lusfattig, att han icke kan
sänkas tre alnar ner i jorden, om inte någon skaffar
de erforderliga plåtarna till kista, likbärare och
saffranskringlor.
»Se opp, kunglig sekter och hovpoeticus,
fast en inte har skjuss,
begär en jus.
Snödrivans kalla puss
för kärleken är minus och rakt inte plus»,
så skrockar en sträv röst, vilken varje stockholmare vid denna
tid kände igen likasom den feta lekamen, ej olik en pumpa, varur
den galna versen hasplas upp. Det är kollegan i Vadstena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
