Äkta makar. Historiska noveller / Potpurri (1925) Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

POTPOURRI.

Herrn i den vida slängkappan och den gammalmodiga hatten förefaller trött, där han kliver i den knarrande snön. Det är en januarikväll utan månsken, och Stockholms backiga gator äro mörka, trots snötäcket. Det har nämligen legat på så länge, att det hunnit bli smutsigt och grått. Vargögonen, de eländiga små tranlyktorna, nå med sitt sken jämt och nätt från den trästolpe där de uppsatts, fram till husväggen, ungefär en aln från deras plats.

Och för resten ha de flesta släckts, ty klockan är nio slagen, och det borgerliga Stockholm har bakom stängda fönsterluckor fått sängfösaren och tagit nattmössan på.

Huvudstaden hade ännu ej riktigt hämtat sig från skräcken den bekom vid tredje Gustavs död; för första gången hade julen firats utan att ett lysande, glittrande hov stått i spetsen för alla dess nöjen, och den allmänna depressionen inverkar både på familjefester och affärsliv.

Herrn i slängkappan, som för en stund sedan

128

sneddat över Norrmalmstorg [1], hade då vemodigt blickat upp på den mörka, stumma operabyggnaden, oavlåtligt tillbommad sedan den olycksdigra maskeraden sistlidne mars, och han tänker alltjämt, medan han går Fredsgatan fram, på de förändrade tiderna.

För egen del tycker han, att tomheten efter tjusarlöjet och snilleljuset är olidlig. Det glada Stockholm är vordet en förstämd trumma, som endast åstadkommer dovt klagomummel. Han är färdig att skatta den lyckligast, som får sjungas i graven. Plötsligt ler han. Så befängt! Det är just i det ärendet han är ute. Bokstavligt för den skull att en skaldebroder, som rimmat slut, är så lusfattig, att han icke kan sänkas tre alnar ner i jorden, om inte någon skaffar de erforderliga plåtarna till kista, likbärare och saffranskringlor.

»Se opp, kunglig sekter och hovpoeticus,
fast en inte har skjuss,
begär en jus.
Snödrivans kalla puss
för kärleken är minus och rakt inte plus»,

så skrockar en sträv röst, vilken varje stockholmare vid denna tid kände igen likasom den feta lekamen, ej olik en pumpa, varur den galna versen hasplas upp. Det är kollegan i Vadstena

129

skola, magister Jakob Seseman, mera bekant i huvudstaden än i den östgötska småstaden, där det finns så många överkloka galningar förut, och dit räknas tjocke Seseman för sina dårhusrim, som han låter trycka på egen bekostnad och sedan går omkring och bjuder ut.

»Pang», där stöta de båda herrarna i alla fall ihop, förlora balansen och kravla på alla fyra i en innehållsrik snödriva, vilken icke har utsikt att försvinna, förrän den töar bort av sig själv.

Seseman kommer först på benen och utbrister:

»Hur går det, herr Bellman? Archimedes har klarat problemet om kroppars tyngd. Det blir visst kinkigare för Anakreon att få strängaspelet att klinga -- fritt.»

Carl Michael Bellman, som troget hållit sin luta under armen och därför ytterst försiktigt arbetat sig upp från snömodden, skrattar hjärtligt, när han ånyo känner fast mark under fötterna, och räcker Seseman handen.

»God fortsättning», säger han muntert, »på året förstås, om begynnelsen varit gunstig. Varthän i detta mefistofeliska mörker. Fan och hans mormor, som ha gratis belysning av helsikesfyrverkeriet, skulle kunna reda sig här, men vi arma dödliga satar stöper pladask, redan innan Bacchus beskänkt oss. Nå, varthän?»

130

»Tja, säj det», flåsar magistern. »Efter slaget nio lämnar man katheterna per fas et nefas. Med andra ord jag beger mig dit skalkar locka mig.»

»Gott, då gör vi sällskap till Kejsarkronan först och till Mummens sedan. Jag är för resten ute i ett allt utom skalkaktigt ärende. Jag har lovat Lidners änka att sjunga ihop till mannens begravning. Änkan, den stackars människan, har knappt kläder på kroppen och hennes lilla flicka är det eländigaste kräk jag sett. Sängkläder och husgeråd är pantsatt. De ligger på halm, och gudarna vet, vad de ha att breda över sig. Går vi in här då?»

Bellman stannar utanför det ståtliga Eckleffska huset på Drottninggatan. Han känner sig andfådd och hostar. Hans bröst är ganska skralt denna vinter. Och humöret lider av dimma och snötjocka, ty fattigdomen bultar mest lika efterhängset på hans som på hans sångarbröders dörr, och hans raska Lova får stickande sylar i sina granna bruna ögon och ett rivjärn i rösten, när hon grälar och förmanar och föreställer utan att ta den bittersta hänsyn till glädjens gudagåva, numera allenast till buds i den fyllda pokalen, bräddad och tömd i vännernas lag.

»Vänta litet», ber Seseman, »jag har en tredaler. Ge den åt Lidners käring. En mugg öl

131

lärer jag nog få på krita härinne. Och när vi kommit till Mummens, minns ingen i morgon, vem, som bestått kalaset i natt.»

Herrarna stampa de envisa snöklumparna från skorna och stiga in i den stora källarsalen, där tobaksröken besk och flottig bolmar över bruna bord och röda ansikten, innan den uppe i taket samlar sig till kompakta grå skikt.

»Si, Fröja i molnen», nickar Bellman åt den rödblommiga, yppiga nymfen bakom disken, härskarinnan över buteljer, glas och stop, över drucken älskog och ödmjuka bakrus, trösterskan i utförsbacken, förslagen och klok, med eder och örfilar, kyssar och ohållna löften.

Kejsarkronan hör ej till Bellmans kära ungdomskrogar, men det är en lokal, där förmöget folk och fint folk stämmer möte, och kunglig sekterns anseende är så stort, att alla stånd och klasser hedras av hans celebra närvaro. Väl har han sjungit på Gröna lund och på Södra malmen, men han har också varit en ärad gäst hos grevar och baroner. Bellman är som stjärnan, tindrande över slott och koja.

Från flera bord ropas han an. Vid andra bugas det. Pipskaft smälla och glas dunka vänskapligt varskoende. Genom dimman av rykande talgljus, ångande groggar och vältrande tobaksskyar vandrar Bellman, sedan han avkastat

132

slängkappan. Dionysosleendet börjar leka kring hans fylliga läppar. De klara ögonen lysa småningom av stundens yra, vilken dock för honom endast är det svaga ekot av förklungna dithyramber. Han får ett glas, bräddat av den ny modiga gyllene punschen, ett fördärv för rösten, påstår unge döddoktorn på Ladugårdslandet -- Carlander --, men den, som kvintilerat ett halvt århundrade, låter inte skrämma sig av da eskulapers pillervisdom.

»Törsten är stor! Skål! -- Gutår bror!»

Ett par höga herrar, som till sitt schackspel dricka svagt kaffe, skaka ogillande på huvudet och rynka kala pannor, varefter de ånyo fördjupa sig i den invecklade uppgiften att gardera drottningen, göra kungen matt och intet offra utom den simple bonden.

Seseman sjunker ned på en stol, vilken sorglustigt knakande behåller sin trinda börda. Bellman däremot tömmer ännu ett glas, rövar så en passant en puss av lilla jungfru Lisa, som skriker »fy», men står stilla, väntande på mer; men Bellman har kysst friskare läppar, han svänger sig om på klacken och råkar stöta till ett stop med fradgande öl vilket rinner ned över ett svartknollrigt, fett hår och en semitisk snabelfysionomi.

»Så blev du döpt, Abraham», ropar han i

133

stället för ursäkt, och den lille tyske juden, som varit nog djärv att våga sig hit, törs inte opponera sig. Det finns minst ett trettiotal smidiga spanskrör i salen, och en jude ... Föraktet är uppenbart, ty fast Gustav III gav »det packet» hemortsrätt och skydd, behöver man ej låtsas om det i realiteten numera.

Ett ögonblick står Bellman och ser sig omkring. Därefter befaller han fram ett stadigt bord och på det en stol med nyktra ben.

Vad nu, vad är detta för arrangemang? Skall Bellman låta höra sig? Det är inte vardagsmat nu för tiden. Annat var det i salig kungens dagar!

»Illfänas inte så förbannat; vi ha Anakreon ibland oss», dundrar en myndig stämma till ett sällskap skrålande ungdomar, samlade kring en bål. »Håll käft, och sörpla och dia utan larm Hebes svällande barm.»

»Hör», ropar en röst från ett hörn, »där är en ny Bager [2]. Den ska vi först tysta ner; himlen bevare oss för mera poetisk surkart.»

Rungande skrattsalvor, klingklang av glas, hurrarop och så med ens tystnad, ty mitt under oväsendet har Bellman äntrat upp på bordet, placerat sig på stolen, lagt lutan mot armen och börjat stämma strängarna.

134

Han undrar själv, om rösten skall lyda honom, den har aldrig dresserats och ansats, utan sprudlat som ett ystert källsprång, men det förefaller skalden, att det glittrande tonstänket förlorat sin friskhet. Han sitter och ser tankfullt ned på ett auditorium, där många ögon rundats av dagens dumhet, och där många sträckta halsar borde knäckas på det att hala tungor aldrig mera skulle kunna läspa fram lögnen om tredje Gustavs fjärilshov.

Förströdd knäpper han på strängarna. Det är till den döde sångarbroderns hustru han skall sjunga ihop slantar. Men först vill han pröva sig själv med ett kväde, ett av de gamla, dock intet om Ulla Vinblad. Hon hade på äldre dagar dykt upp igen i hans farvatten som en ettrig ragata, så henne skulle han inte ge någon serenad mera [3]. Nej, nu hade han det. Om Stockholm i vintertid vill han sjunga. Det är en epistel, som diktats på hans krigarstråt till Gythere, där Afrodite lockade.

»Mån' försilvrar gatan,
bjällrorna klinga, slädtravaren stor
blixtrar med glimmande skor.

135

Duns uppå duns uti gropar!
Hör du, hur brandvakten ropar?
Nu tyska posten for.»

Nej, humöret tryter! Geisten är sprucken! Hans fingrar glida stillsamt över strängarna, som om de ärnat sig till gille och sedan ej släppts in.

Någon hissar upp ett fullt glas till »Anakreon», som begärligt dricker det i botten. Så slår han på lutans trä för att äska ljud, vilket sannerligen erfordras, ty så snart sången slutat stiger larmet; svordomar och backanaliskt jubel tumlar om vartannat.

Ännu ett par trumvirvlar på lutans ryggbast, och Bellman vinner gehör.

»Lidner dog häromdagen», säger han, »de, som läser avisan, har väl sett dödsannonsen. Men tro inte, att döden är frid och ro. Kära vänner, döden avhämtar oss ju på denna planeten, hur skulle han då kunna fara varligt? Han stoppar oss inte heller beskedligt i jorden. Det får de efterlevande besörja som sten på börda. Lidners arma fru är svårt beträngd och gråter både av saknad efter den käre maken och av brist på det nödvändigaste. Egna fyrkar har jag Gudi klagat inga. Sannerligen, om jag då sutte här. Hör nu på, rörens och betänk!

136

»Skalderna ha sällan råd
att en bror i graven sänka,
knappt till svepningen en våd,
mindre facklorna, som blänka:
Visen ömhet, visen nåd
mot poeten Lidners änka.» [4]

Efter detta impromptu smattra kopparslantar och hagla småmynt, men också »böxknappar» blandas i insamlingen, avlevererad i Anakreons hatt.

»Inte nog», mumlar Bellman, då han hasar sig ned från tribunen, och han slår Seseman på axeln: »Följer magistern med till Mummens? Här fick jag bara till svepningen?»

»Visst fanken följer jag med. Mig är det egalt, om Orpheus dväljs på jorden eller under den -- som i det här lilla gloröda helvetet -- bara han finns, och jag får höra'n, drar jag åstad natten i ända.»

Så fick då Lidner en hederlig begravning enligt skick och bruk, och hans änka tackade på sin sjungande svenskfinska för all vänskapsfull hjälp. Hennes sorg var så djup och tröstlös, att den rappa fru Bellman sade till sin väninna, fru Miller, vilken nyligen skilts från sin man, en känd

137

stockholmsk kramhandlare, att hon inte kunde begripa Eva Jaquette Lidners affekter. En ovålig snusk och brännvinstratt hade salig Lidner varit så långt man kunde minnas tillbaka, och den, som imaginerat, att han skulle förbättras efter giftermålet, geck åv med skammen.

De bägge fruarna besökte varandra oftare än vanligt för att dryfta den stackars översiggivna fru Lidners angelägenheter, vilka hon själv till att börja med icke tycktes ägna någon uppmärksamhet, kanske på grund av att alla tankar domnat, utpinade av gråt.

Hon kunde sitta timme efter timme och vagga den lilla kinkiga, utsvultna Adelaide på sitt knä. Flickan var över två år nu, fast späd och tunn och föga försigkommen. Sin fars långa hängnäsa hade hon ärvt och hans ögon till form och färg, men snilleblixten skulle aldrig tändas i barnets uttryckslöst stirrande ögonglober, uppspärrade under rödkantade, variga ögonlock. Det gula, vissna ansiktet med neddragna mungipor såg ut som en bitter förebråelse mot den tillvaro hon iråkat, och de enda ljud hon framstammade var ett klagande: »Mamma, mamma».

Fru Bellman, som hade friska, duktiga pojkar, plågades med senstark otålighet av att se kräket. Blöjor och lindor, örngått, lakan och täcke hade hon nitiskt tiggt ihop åt barnet, »men» sade

138

hon förtrytsamt; »det hann knappt till Lidners, förrän det bars bort igen till stampen [5]. Man kunde bli etterbefängt rasande på ett tocket ovettigt och gudlöst förfaringssätt.»

Några månader efter Lidners begravning besluta de bägge hedervärda matronorna Bellman och Miller att sans façon läsa lagen för den tårdränkta Jaquette, och till den ändan proppa de ett par torgkorgar fulla med matvaror, leta fram ur egna förråd och tigga ur andras ihop några klädespersedlar, vilka stuvas samman till ett knyte. Så bege de sig av i fru Millers schäs -- denna dam äger och bebor ett lantställe utanför Stockholm -- till det ruckel, vilket hyser skaldens änka och dotter.

Lovisa Bellmans kraftiga och ståtliga gestalt fyller bra i åkdonet. Hennes förr så beundrade, sköna drag ha skärpts av många prövningar. Hennes raska, kraftiga väsen har blivit knuffande och påträngande, när det gäller att vinna någon fördel. Bellman är ju oförbätterligt sorglös inför morgondagen, och det händer, att hon tackar sin Skapare, för att hon orkar gräla och varken spar munläder eller armbågar i trängseln för det snålt tillmätta dagliga brödet.

Med en fast blick ur de stora, bruna ögonen

139

ser hon sig omkring och rynkar lätt ogillande den höga pannan, när kusken ej observerar en djup grop i den vårblöta gatan utan orsakar en hel kaskad av smuts, som yr upp på fotgängarna.

Fru Miller har också varit ett vackert fruntimmer. Nu börjar hon, tack vare beständig vällevnad, bli klotrund. Hon är ingen skvallersyster, men ett mycket vetandes fruntimmer, som hör allt, ser allt, och intresserar sig för allt. Malisen påstår, att anledningen till hennes skilsmässa var, att herr Miller icke kunde tillfredsställa hennes nyfikenhet angående sina kunders privata angelägenheter.

Jaquette Lidners historia har hon till punkt och pricka reda på. Och väl för hundrade gången säger hon till den söta Lovisa:

»Det grämer mig i alla fall att en riktig adelsfröken ska ha råkat i ett så fasligt elände, och att hon är en så'n kärlekskrank stackare. Men det är dom där finskorna. Di tål inte att en karl pussar dom på kindbenet, förrän di tar eld. Och hon, Jaquette, var ju fyllda di trettisex, så hon var vallan rädd, att det var slut med pussarnas ljuvlighet. Men tvi! Att fria te ett sånt gelé som Lidner, och hon friade, det gjorde hon! Vet söta syster, vad jag hörde här om da'n åv en trovärdig person. Jo, Lidner hade kommit i lånta permissioner och lånt peruk, när han skulle göra sin

140

uppvaktning, och när hon efter förlovningen berättade honom, att hon hade en liten förmögenhet, var han fräck nog att deklarera, att den skulle han kvickt göra slut på. Ja, si karlar! Har syster tänkt sig värre? Gu' bevars, mina tårar har skvalat lika ömnigt som andras, när jag läste hans gudomliga Spastara, och jag säjer då det, att Yttersta domen inte har sin like i magnifikt domderande, men dom ska väl bära sig åt som folk imellan det dom vistas i högre regioner. Och en välboren fröken Hastfer med förnäm släkt borde då i Herrans namn ha kunnat nöja sig med att admirera poeten utan att gifta sig med -- med -- Gud förlåte mig expressionen -- en brännvinsputell. -- Jaså, nu är vi framme. Ptro Lasse! Här ska han hålla. Lyft ner korgarna och byltet.»

Inne i den kalla, torftiga kammaren mottagas de båda fruarna av Jaquette. Adelaide sover i en obeskrivlig bädd vid den grönlackerade kakelugnen, vars rostiga järnluckor hänga på halva gångjärn. Lång och knotig är fru Lidner, oklädd i det ordets bokstavligaste mening, ity, att hon ifört sig ett hoptråcklat plagg och över det okammade håret kastat en grå slöja med stora malhål.

Om hennes utseende kan endast sägas, att det uttrycker sorg, en förvittrande sorg och tidlös

141

saknad. Hennes eget jag tyckes vara fullständigt utplånat.

När hon tacksamt hälsar på de inträdande, glider inte ens skymten av ett leende över det tärda ansiktet. Hon ber dem sätta sig, märker inte, att det bara finns en stol.

Men när fru Miller tänker slå sig ner på sängkanten utbrister Jaquette:

Nej, nej, där får ingen sitta. I den sängen drog min Lidner sin sista suck.»

»Jaså», muttrar fru Miller, »ska en stå till på köpet eller törhända klänga opp på birån?»

»Jag skall låna en stol hos grannen», säger Jaquette entonigt.

Så snart hon gått, se de båda fruarna på varandra med en blick av skriande fasa. De ärbara husmödrarna med rena, propra hem tycka, att denna kammare är ett sannskyldigt Augiastall.

Och det sovande barnet ser ut som en död, blå om läpparna och med små skrumpna händer, vilka sticka upp bland trasorna.

Resolut plocka de fram ett lakan och ett lapptäcke ur de medhavda grejorna, beslutna att bädda om, men i detsamma kommer Jaquette tillbaka med den lånade stolen.

»Nej, var snälla och låt na vara», ber hon slött, »hon sover aldrig om nätterna, och det är synd att väcka na, när hon just somnat. Var så

142

goa och sitt nu! Ska jag bjuda på kaffe? Det gör jag gärna efter ni haft det med er.»

»Nej tack», avvärjer Lovisa Bellman, ty det kväljer henne att se, hur dammigt och smutsigt allting är. »Vi ville bara prata med dig, Jaquette, och föreslå dig att ta dig något för. Du är ju lärd och kunnig på många vis. Du kunde ägna dig åt edukation av unga flickor.»

»Ja, det skall jag göra då.»

Fru Miller slår belåtet ihop händerna.

»Det låter höra sig. Och kan jag hjälpa dig med något, så gör jag det hjärtans gärna. Har du nå'ra kläder att lösa ut?»

»Ja, det har jag visst.» Jaquettes ansikte skiftar uttryck och stelnar så i ett förbränt leende. »För två riksdaler pantsatte jag första maj i fjol min rosenröda taftskjol, som Lidner såg mig i första gången. Om Albertina skulle vilja lösa ut den, gjorde hon mig mycket obligerad.»

Första maj tänker Lovisa Bellman med ett stänk av vemod, då hade de nog åkt en tur på Djurgården för de två riksdalerna. Lidner hade varit så förälskad i åkning, och kanske kom han inte ut mera sedan. Han låg mest ett helt år till sängs. Men vad i all världens dar skall människan nu med en rosenröd sidentrasa? Hon är sannerligen förryckt!

Fru Miller har redan hunnit spörja, varför

143

»den grannlåten» ska lösas ut, då måtte väl ett rejält lintyg och ett vagglakan, ja, till och med näsduken (som hon sett pantsedel på), vara viktigare.

»Inte för mig», svarar Jaquette, »finge jag den ljusröda kjorteln, skulle jag bre ut den på knäna och försätta mig tillbaka till den sälla aftonen hos von Torckens. Bengt och jag älskade varandra vid första ögnakastet. Hans mor hade utsett mig åt honom.»

»Men Jaquette, är hon rent befängd?» Fru Miller förefaller allvarligt uppskakad. »Lidner var ju föräldralös redan som fjortonårig pojke. Och han hade då hunnit över de tretti, när ni råkades.»

»Visst, kära Albertina, men hans döda mor hade visat sig för honom, ledande mig vid handen och hon hade sagt: »Här är den, du skall hava.» -- Gud give, det blev mig beskärt, att få se min Lidner och erfara hans vilja med mig. Han såg sin mor. Aldrig, aldrig ser jag honom, hur jag än trängtar.»

Bägge fruarna harkla sig ostentativt. Lidners vilja! Den hade dränkts i överspänd känslosamhet och finkel, och hans änka borde sannerligen känt till detta bättre än någon. Under de få år hon varit hans hustru, hade hon nödgats uppoffra, umbära, förnedra sig. Ingenting hade

144

besparats henne av lidande, och så kunde hon ändå önska, att det långrangliga åbäket skulle spöka.

»Om jag finge erfara hans vilja», upprepar Jaquette längtansfullt, »så skulle jag prompt handla därefter. Men det vore också en plåga, om han uppenbarade sig -- --»

»Ja, det må jag säga», avbryter fru Miller med eftertryck.

-- »Och han inte kunde meddela mig, att han nu hade det så fridfullt och ljuvligt som han förtjänar. Det är alldeles detsamma med mig, bara Bengt fått så rikligt av den Högstes nåd, att hans av världen sargade själ helats. Herre Gud, när jag tänker på, hur föga människorna förstod hans ädla, upphöjda sinne, hans gudaborna geni, tycker jag, att jag skulle kunna gråta blod. Och jag vill leva -- leva allenast för att avtvätta varje fläck från hans minne.»

»Det blir en byk, som förslår», viskar fru Miller till sin söta syster Lovisa. Högt och tydligt säger hon därefter:

»Jag förmenar, att Jaquette bör leva för sitt barn. Det är fällan ens högsta plikt att vara mor.»

»Som Albertina behagar», svarar fru Lidner med sin uttorkade stämma. »Jag skall vara så god mor det står till och lära Adelaide älska och ära sin hulde och dyre far i vart andedrag.»

145

»Hur ska ni ställa det med uppehället», infaller Lovisa Bellman. »Jag tror nog, att Bellman kan skaffa några av hovfolkets barn åt Jaquette att informera, om sota syster reflekterar på det?»

»Låt mig ge besked om ett par dar, goda bästa Lovisa. Jag har mycket för just nu -- jag menar i tankarna. Jag förstår så väl, att ni ömkar er över min fattigdom, men ack, den har jag delat med honom, mitt allt, och därför tynger den mig ej så svårt. Jag har svultit och jag har frusit, men hade jag en matbit åt Bengt och något att värma honom med, var jag lycklig. Säg, vad ni vill om mig, men kom ihåg, att så länge min Lidners hjärta klappade, hade jag hem och härd och lycka. Hör ni det: lycka!»

»Bevars!» Fru Millers tonfall är både rört och snäsigt. »Då kan vi just ingenting uträtta för dig då.»

»Jo! -- Albertina var ju så ämabel och lovade lösa ut -- -- --»

»Inte sidentrasan! En vet väl, hur taft brister. Det håller inte till kuddvar ens eller till bahytt åt barnet. Nej, si det talar vi inte om, men det andra ska jag besörja i denna dag. Och om söndag skickar jag efter dig och Adelaide, så kan ni vara hos mig. Jag skall ha en skön kalvstek och gräddkaka till midda'n.»

146

Fruarna taga adjö och sätta sig upp i schäsen igen med en förnimmelse av att ha varit på en synnerligen misslyckad expedition, vilken ej alls fått det förväntade resultatet. Ingen av dem förmådde sätta sig in i Jaquette Lidners svärmiska drömtillstånd, men det är dock som om de alldagliga verklighetsorden förefalla besynnerligt robusta, och den dunderkritik de tycka sig ha rätt till, faller spakt sönder i korta och osäkra meningar.

Särskilt gäller detta Lovisa Bellman. Hon har liksom sett in i något okänt och ändå fruktat, varsnat en smärta, som kanske ej är henne så avlägsen, som hon ibland vill inbilla sig. Hennes käre Calle är ingen ungdom, och det muntra sångarmodet börjar svika. Han har tacklat av betänkligt på sista tiden, fastän han försöker rycka upp sig. Hur kändes det, månn' tro, att sitta ensam i den kammare, där man ofta väntat att -- om också först på morgonsidan -- ens såte gubbe skulle infinna sig? Hur var det att bli lämnad kvar utan någon att dela ljuvt och lett med, utan den, som man skämtat med, när livet var ungdomsgrönt och som ömt plockade fram samma souvenirer som man själv bevarat kära? -- Barnen? Ja, Gud vare tack och lov för dem, men de gamla vägarna hittade de inte. Och det är vid gamla vägar minnesblomstren växa

147

frodigast -- och i tysta skogar vid blått vatten, där ens ungdom hållit bröllop.

Fru Miller säger slutligen, och rösten är tjock: »Ja, inte för att jag vill mista min frihet igen. Jag passar bäst att gå i enbet, men nog är kärlek ett förunderligt ting, det är ett som är säkert, och fattiglapp är den, som aldrig dignat av sorg eller lyfts av fröjd för en enda människas skull.»

Ären gingo; också för de två, som levde meningslöst -- Jaquette Lidner och hennes dotter -- rann timglasets sand, allt under det de flackade omkring, oroliga och skrämda, fattiga och betryckta.

Adelaide hade en enda själsegenskap fullt utvecklad, och det var minnet, av platser, av ord och utseende, eljest låg det över hennes förstånd ett töcken, som endast undantagsvis vek. Hon hade farit för illa som liten och sedan allt framgent, menade man. De mera upplysta förklarade att hennes svagsinthet antagligen berodde på ärftlig belastning. Fadern hade ju fört ett så vilt och oregelbundet liv, att han »fallit ifrån» redan vid trettiofem års ålder. Visst hade han varit ett snille, men på gränsen till dåre.

Ett fulare barn än Adelaide kunde man ej se, men under den korta, lugna tid -- 1807--1808

148

-- då modern och hon vistades på Näntela gård i Finland hos gamla mormor, blommade hon upp och fick färg på de bleka kinderna. Näsan var ohjälpligt lidnersk, men det vackra svartbruna håret, rikt och vågigt, påminde om ett av den sköna fröken Jaquette Hastfehrs behag.

»Å», brukade mormor-prostinnan säga, »aldrig har du nu sett en så skön kvinna som din kära mamma var i sin ungdom. Och nog var hon nu firad, så det förslog.»

Här drog den gamla en dubbelsuck på dotters och dotterdotters vägnar, ty Jaquette hade ju lekt och dansat yster och självsvåldig, till dess hösten kom med sin melankoli, och hon begynte läsa sentimentala verser. Ack, hon skulle gärna fått läsa dem än i dag, bara hon inte fäst sig vid deras horrible auctor, -- -- -- -- Och Adelaide! Ja, till henne skulle ingen fria. Hon var inte riktig i huvudet, grät och skrattade om vartannat och hade ingen styrsel på känslorna. Hon kunde också vara moltyst flera dagar å rad, ackurat som om hon varit en kropp utan ande. Än såg hon då alldeles stengrå och stel ut i ansiktet, än log hon fjolligt och kråmade sig.

Jaquette hade med möda fått dottern att erkänna, att hon under det tillståndet hade ett slags syner och förnimmelser, men hon bad på sitt pjollrigt barnsliga sätt att få vara i fred, antingen

149

hon var glad eller ledsen, för annars gjorde mamma henne illa [6].

Mormor-prostinnan dog, när Adelaide var aderton år, och så måste modern och hon flytta ifrån Näntela. Något arv att leva av fingo de ej, endast en obetydlig summa, för vilken de bosatte sig i Nystad. Fru Lidner undervisade i språk och musik, men slarvade med lektionerna och skickade ibland hem eleverna, därför att minnen och saknad överväldigade henne så, att hon måste vara ensam.

Då läste hon snyftande den ena efter den andra av Lidners skapelser och när hon inte orkade mer utan utmattad lade sig på en säng eller soffa, kunde hon be Adelaide läsa.

Den unga flickan kunde de flesta av sin fars dikter utantill. Ingen visste riktigt, när hon lärt sig dem, så mycket mer, som hon annars bestämt vägrade att ta emot undervisning. Fullkomligt uttryckslöst rabblade hon upp rad efter rad; frågade modern då:

»Tycker du inte det är himmelskt?» svarade hon vanligen: »Jo, det är väl det.»

Slutligen blev längtan efter den älskades land, efter staden, där de levat samman och efter hans

150

grav, Lidners änka övermäktig, och hon drog ånyo över havet med dottern och några få ägodelar.

Men hur olikt sig hade ej Stockholm blivit! Till det yttre så mycket större och präktigare med nya hus och nya gator, nya människor och nya moder.

Att få tak över huvudet var icke lätt, när hyran måste vara den lägsta möjliga. Jaquette Lidner fann endast ett fåtal av de forna vännerna i livet. De skulle ju annars hjälpt henne till rätta. I många gästfria hem hade hennes Bengt varit »middagssnyltning», som han skämtsamt plägade kalla det, och deras dörr skulle nog öppnats för hans arma änka och dotter. Men Bellman var död, och hans Lovisa hade själv många bekymmer. Av sönerna, som hon varit så stolt över, fanns endast den yngste, Adolf, kvar i livet. Han var årsbarn med Adelaide, men Herre Gud, en sådan skillnad på de båda unga. Adolf: vacker och begåvad -- Adelaide: en själslytt stackare.

Kexél var också död. Thorild avflyttad från staden, Hallman död, den välvilliga Albertina Miller död. Jaquette irrade omkring och sökte ett bekant ansikte, och en röst, som med ett minnesgott tonfall skulle uttala Lidners namn. Bland andra hon letade efter var den alltför beskedlige

151

exekutionsbetjänten Nils Sjöborg, som flera gånger hulpit Bengt och henne ur knipan, när lösöret måste förpantas. Han hade lånat dem pengar och köpt igen den enda silverskeden, som han skänkt Adelaide. Ett par veckor senare var den borta, ty Bengt behövde nödvändigt stärka sig för att kunna skriva, och skeden såldes. Gud vare tack och lov, att han fick den lilla vederkvickelsen! En sked är ju bara ett dött ting, men ett snilles själ ett levande lidande, vilket kräver ömt och outtröttligt deltagande.

Sjöborg existerade verkligen, gråhårig, lomhörd och pundig av de summor, vilka rikligen sopats samman efter utmätningarna. Han skaffade Lidners efterlevande ett snyggt logi vid Malmtorgsgatan mitt emellan de smånätta borgarekrogarna Lusasken och Vita låret, men det låg intet nedsättande i denna närhet med bacchitemplen, ty de voro svåra att undvika, om man ej hade råd att installera sig vid särdeles förnämliga gator.

Ingen trädgård eller ens täppa fanns till det gamla huset, vilket om några år skulle rivas och vars väggar, puckelryggiga och trötta, motståndslöst beklättrades av kackerlackor och råttor, men en gård, där det växte både groblad, trampgräs och maskros, låg inklämd mellan sten och trä, och en svartstammig, knotig fläder skuggade över den rankiga bänken i omedelbar närhet av en

152

överflödande soptunna och en om somrarna sinande brunn.

Det var på våren 1812 Jaquette tog sin bostad i besittning och hon gladde sig dagligen åt, att hon ej hade så långt att gå till Adolf Fredriks kyrkogård, där Bengts stoft nedmyllats. Egentligen var denna promenad det enda fullt målmedvetna i hennes liv. Och hon hade skaffat en anspråkslös bänk, som ställts vid den med högt gräs bevuxna kullen, vilken hon nu vårdade med samma hängivet kärleksfulla omsorg, som hon ägnat sin make [7].

Hon planterade och vattnade. Att undvara smör och sovel på brödet för att kunna överkomma en törnrosbuske (vilken hennes fantasi strax tänkte sig översållad med vita rosor) var ingen uppoffring. Hon glömde sig också timme efter timme kvar hos den döde.

För det mesta var Adelaide med, men deltog aldrig i arbetet på graven. Hon satt stilla hopsjunken på bänken med ett tomt uttryck i ögonen, vilkas färg och form alltjämt voro faderns. Ibland erfor Jaquette en olidligt pinande ångest vid åsynen av den olyckliga flickan. Det föreföll henne i sådana stunder, som om denna levande död vore ett hån mot hennes minnen.

153

Allt, vad hon ägde att älska och vara till för var en själlös varelse, som ömsom kröp för henne och kelade, när hon i sin förvirring trodde sig ha begått något orätt, ömsom stel och otillgänglig gömde sitt brustna förnuft inom ett hårt, ogenomskådligt skal.

Och talade Jaquette om fadern, blev Adelaide oftast ängslig eller hon började meningslöst och sömngångaraktigt läsa upp inlärda poem. Och här vid graven ville inte Jaquette höra den torra, träiga rösten. Här upplevde hon det förflutna, och när verklighetens ökenvind sedan genomisade henne, önskade hon av hela sitt snyftande inre, att flickan ägt ett hjärta, som förmått tala, en hand som smekt och hugsvalat, en blick, där djupa och varma tankar röjt sig.

Jaquette tänkte också bittert på andra åldrande mödrar, vilkas döttrar gift sig med hederliga och burgna män, som försörjde dem och sin svärmor med. En sådan trygghet skulle aldrig förunnas henne. Och plötsligt såg hon hårt på Adelaide, vilken denna vår föreföll slöare än någonsin. För att sysselsätta henne, föreslog Jaquette, att hon skulle binda maskroskedjor, som de sedan kunde linda likt guldtränsar omkring gravkullen.

»Det skulle glädja söta far, Adelaide.»

»Var är söta far?»

154

»I himmelen, barn. Det vet du.»

»Ja -- ja, jag minns nog» -- Adelaide tog sig förbryllad om huvudet med de kloliknande fingrarna -- »men vilken väg ska jag gå, och vad ska jag säga? Var är himmelen?»

Jaquette strök sin dotters låga, bakåtsluttande panna och det silkeslena, vågiga håret, samt svarade sakta, skygg inför sin egen ovisfshet:

»Himmelen är högt, högt över oss. Men Gud ser från sin himmelstron ner till oss, och alla hans saliga ser oss också. När du lägger maskrosorna på söta fars grav, tackar hans ande dig.»

Adelaide borrade ned den kantiga hakan mot bröstet och satt inbitet stum, men Jaquette fortfor att tänka: Var det så, att hennes Bengt blickade ned till henne från sin salighet, och visste han, hur trofast hon vårdade den kärlek, som de en gång haft gemensam? -- Men om så vore, om så vore, att han följde hennes levernesväg, då vore ju icke hans lidande slut! Hon upprepade de rader ur Spastaras död, vilka så ofta rört henne till tårar:

»Jag kan ej säll i himlen vara,
om där jag jordens klagan hör.»

Det var ej en enstaka gång dessa tankar och spörsmål kommo för Jaquette Lidner. De marterade hennes ensamhet med sina gisselslag, ty

155

hon sade sig orubbligt, att allt kunde hon uthärda, blott hon förtröstansfullt finge lita på, att hennes käre sluppit undan varje medvetande om jordens jämmerdal. Vore hans ångest och de kval hans sökande ande utstått förvandlade till klarhet och salig ro, skulle hennes fjät bli lättare och livsdagen kortare.

Att tala om detta med Adelaide tjänade till intet. Nu hade söta mor sagt, att far var i himmelen, och att det var längre dit än till högsta spetsen på något kyrktorn i världen, och då kunde inte Adelaide gå dit, för hennes huvud värkte, när hon kom upp på en backe eller ett berg.

Och var det så en dag, när hon hade den stora krukan, full med vatten på huvudet, skulle detta förstås skvimpa ut och väta ned änglarna. Det var underligt, att aldrig någon erbjöd sig att lyfta av den tunga krukan, utan hon fick bära den både på gatorna och inomhus. För mor talade hon inte om, att hon hade den, då skulle mor säkert sagt åt henne att tömma ut vattnet på graven, och det ville inte Adelaide, för det vore löjligt att gå med en tom kruka på huvudet.

Andra dagar hade hon levande brokiga fjärilar över hela sig. Hon hade inte behövt någon klänning, så tätt sutto de ihop, lena som sammet, och de rörde sig inte ur fläcken, men Adelaide

156

visste, att de levde, och var gruvligt rädd att de skulle flyga sin kos.

»Akta mina vackra fjärilar», kunde hon förtroligt viska åt gårdskarlen, en vitskägg, som hon tyckte om.

Första gången hade han stirrat på henne i full förundran och frågat: »Hockna fjär'lar?» Sedan nickade han bara och undrade, om inte mamsella skulle haft det bäst på Danviken [8].

Men så hände det, att Adelaide redan dagen därpå talade och svarade riktigt förnuftigt och såg så hjärtans ledsenbeskedlig ut, att gubben blev riktigt hjärtnupen bara av att se flickan sitta där under den svarta flädern med de vita blommorna, alldeles som om hon krupit fram ur den murkna stammen.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Denna vår fick många efterföljare, och alltjämt levde de båda ensamma kvinnorna vidare i sin fattigdom och försakelse. Det kan ej sägas, att de voro fullständigt övergivna, ty hjälpsamheten offrade dem ibland en skärv, och rådsnarheten prövade många förslag på den opraktiska, för livskravet alldeles odugliga Jaquette.

Att hon var finska, född i det land, som förblött i det olycksaliga kriget mot Ryssland och

157

för alltid (så trodde man) uppslukats av denne jätte, gjorde henne en tid rätt intressant, så mycket mera som stockholmarna betraktade äldre finska fruntimmer som pytissor, d. v. s. spåkvinnor. I slutet av 1700-talet hade de stinkande gränderna omkring Västerlånggatan haft åtskilliga »kaffepytissor» av finsk härstamning, och det bevarade allmänheten i betydligt livligare hågkomst, än att den ägt en skald, som hette Lidner.

När Jaquette alls icke kunde spå, vare sig i händer, kort eller kaffe, var det ingenting märkvärdigt med henne, inte ens så mycket som med den »slurvige John Hall» och andra gatans ryktbarheter, ty hon var tämligen snyggt klädd. Adelaide lyckades också, trots sin något besynnerliga gång med alldeles stelt nedhängande armar och än klampande, än tassande steg, undgå de pigga gatpojkarnas myggsvärm. År efter år, dag efter dag vandrade modern och hon till Adolf Fredriks kyrkogård, än med av hunger skriande inälvor, än tillfälligt mättade och med någorlunda välförsedd penningpung, om allmän eller enskild barmhärtighet ömkat sig över deras nöd.

Varje gång Jaquette Lidner ägde några dalrar, ställde hon till små kafferep för de få återstående väninnorna, och hon, som eljest varken kunde förvara eller spara något, tog ytterst väl reda på det överblivna bakverket, som omsorgsfullt lades

158

i en burk och icke rördes förrän vid nästa kafferep -- dröjde det också månader till dess --, då det skulle »bullas upp» för de kära gästerna, som gjorde henne den äran.

Det fejades och putsades och upplånades så stolar som duktyg och koppar, till dessa av mor och dotter lika längtansfullt emotsedda samkväm, då alltid värdinnorna uppläste Lidners dikter. De poesier, vilka tillhörde Jaquettes oförgätliga fästmödagar i de tusen sjöarnas land, föredrog hon själv med en röst, vilken skalv av tjusning och rörelse, så fullständigt gick hon upp i det förflutna, och orden smektes fram, medan ett lycksaligt leende gav den infallna munnen en sorgligt matt reflex av flydda tiders ljuva grace.

Väninnorna knaprade snällt på gamla kakor, drucko dåligt sumpkaffe och ömkade sig över kammarens pauvra tristesse. Ingen av de goda fruarnas fantasi tog luftsprånget upp till de rymder, där Jaquette dvaldes, medan hon eldigt deklamerade och berättade om hemliga möten, om hennes landsmäns admiration för den oförliknelige skalden och om hans ömhet, hans givmildhet, hans blixtrande esprit.

»Ack, min Lidner, mitt livs korta sällhet», suckade hon, när hon från drömmarna återbördades till verkligheten av plikten att servera

159

påtår eller genom att Adelaides stygga hosta skrällde för sönderslitande.

Alltför snabbt förflyktigade dessa få feststunder, och slutligen kom en höst och en vinter, då den enda gästen hos damerna Lidner blev nöden, och den var för brutal, för hård för att ens tillfälligtvis uppmjukas av smäktande lyrik.

Adelaide sjuknade i bröstkatarr och måste ligga till sängs under hela julhelgen. Jaquette satt dag ut och dag in i det kalla kyffet, där de sparsamma brasorna föga förslogo. Hon svalt och frös, och borde känt sig gränslöst olycklig, men hennes svärmiska natur uppdiktade för henne Lidners ansikte mot Adelaides örngott. Det var honom, sin idol, hon vårdade i dottern. När denna slog upp de feberglänsande ögonen mot modern, tycktes det Jaquette, att hon ånyo mötte en för alltid slocknad blick, och hennes tanke svindlade inför evighetens mysterium: själens oförgänglighet. Fanns det, undrade hon, en samhörighet mellan den stackars omtöcknade flickan och den ande, vilken svävade frigjord på etervågor? Hon tänkte med klingande, för längesedan hörda ord och frossade (medan hon skakades av köldrysningar och gnagande hunger) på föreställningen om en ofattligt stor makt vilken vakade över henne och Adelaide.

När dottern, trots brist på läkemedel och

160

stärkande föda, tillfrisknade och därtill hade en tid av redig tankeförmåga, bekräftade detta för Jaquette Lidner, att hon i all sin fattigdom omhägnades av en kärlek över tid och rum.

De få, trofasta vännerna hyste emellertid den övertygelsen att Lidners hustru och dotter helt enkelt höllo på att svälta och frysa ihjäl, medan man ännu någon gång tårögd och gripen läste den hädangångne skalden, och de menade, att det vore en skam för Sverige, om ingenting gjordes för de två värnlösa. Låt så vara, sade de snusförnuftigaste, att den gode kunglig sektern aldrig kunde försörja dem, och att han var utskriven och platt fördärvad, när han dog, men man bör dock hellre minnas, att han gjort sitt land evärdelig heder med sin lyra, och ej lämna hans närmaste åt det tyngsta armod. Det överlades, och man funderade hit och dit om lämpligaste sättet för en insamling, och ett och annat om den tillärnade välgörenheten nådde också till föremålen för densamma.

De hade fått tillfälligt arbete med fällning av handdukar, men Jaquette kunde endast anförtro vikningen åt Adelaide, ty hon var ytterst fumlig och oskicklig i handarbete, då hon aldrig i sitt sjukliga tillstånd ville företaga sig något.

Hon var också så svag, att hon endast korta stunder orkade prässa de tjocka

161

handduksfållarna mellan tummen och pekfingret, som Jaquette lärt henne. Händerna föllo genomskinliga och darrande ned i knät, och hon log ett löje så vemodigt, att tårar skulle gjort Jaquette mindre ont.

»Stackars min lilla mamma», kunde hon säga, »stackars min lilla mamma!» Och Jaquette måste bita ihop de skrumpna läpparna för att inte brista i gråt, ty den förtröstan, som höll henne uppe, gav dock varken bröd eller rumsvärme.

En dag i början av april sutto mor och dotter vid fönstret på ömse sidor om det grönmålade bord, vilket troget följt Jaquette genom åren. Det hade en gång varit hennes makes skrivbord, det hade stått vid hans säng under hans sista sjukdom, och när det övriga bohaget härjats av eldsvåda, hade Jaquette själv burit ut det för henne så dyrbara bordet.

I fönsterkarmen, där solen strödde ut omyntat guld, frodades fattigmansblommorna, både Kristi blodsdroppar, balsamin och lackviol, och Adelaide såg trött mellan blomkrukorna ut på gården, där kattor och barn lekte vår. Så bultade det på dörren, och Anderssonskan, som hade lägenheten mitt över farstun, och kallades »bakelse-Jeanna», därför att hon hade ett kakstånd

162

vid Skvalbänken [9], kom inrusande med ett färskt exemplar av Stockholmsposten.

»Här ska frun läsa», ropade hon, »det rör både henne och hennesas doter! Det ska bli luft i luckan så det står härligan till. Si, här står det! Här! Läs, kära hjärtanes!»

Och Jaquette läste:

"Att wår stora Skald Lidners Enka och enda Dotter lefwa i nöd, kan ej hafwa skett af någon annan orsak, än att den eljest så wälgörande Allmänheten hitills warit i okunnighet derom. Ett tillfälle att gälda dessa twänne hittills förgätna, hwad Nationen är den stora Skalden skyldig, öppnas härmed, då Prenumeration emottages å ett litet häfte af Lidners hittills otryckta arbeten med Författarens portrait, hwars grawerande efter en förträfflig ritning Hr. Professor Forsell benäget åtagit sig. Inga exemplar af detta häfte komma att i Bokhandeln försäljas. Prenumerationspriset, eller, som man hellre önskade, att det wördade Publikum ansåge det, gåfworna titt den älsklige Skaldens efterlämnade Familj bestämmas af Prenumerantens råd och hjärta. Dessa gåfvor, hwilkas belopp med respective Prenumeranters namn i Stockholmsposten komma att införas, emottagas i Hr. Magister Wiborgs boklåda i Stockholm [10].

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

163

»Ja, det där, som står om landsorten, är ingenting te läsa nu, mens jag väntar på att frun ska få dåndimpen av glädje», avbröt bakelse-Jeanna, när Jaquette, som mumlat fram notisen halvhögt hunnit till, var i landsorten prenumeration mottogs. »Hon är väl sprickfärdig, och mamsella! Har hon begripit schäsen?»

»Snälla madam, får jag låna tidningen, ska jag läsa det för Adelaide om igen», båd Jaquette, »det var bra beskedligt av madam att komma in med den.»

»Jag feck en åv skomakarns Pelle, som är på tryckeriet, så det är färska nyheter. Ja, frun kan behålla bladet, mens jag klår opp Evelina, för hon har snattat struvor, den lea ungen.»

Madam Andersson försvann till sitt krävande kall, och Jaquette läste långsamt och med många rörda kommentarer upp notisen för Adelaide, vilken lyssnade ansträngt, med gapande mun. Allt som kroppskrafterna ökades, återföll hennes psyke i ett tillstånd av dröm eller dvala, och verkligheten gled småningom bort.

Hör du, hör du, barn», flämtade Jaquette, »är det inte en underbar Guds skickelse? Är det inte -- känner du det inte, som om vår älskade döde båd om himmelens nåd för oss?»

»Det gör så ont i huvudet, mamma! Tala inte så mycket.»

164

Jaquette mötte en uttryckslöst stirrande blick i ett håligt, grått ansikte, och hennes inre kved av smärta inför den tröstlösa ödsligheten i dotterns drag. Sakta lade hon bort tidningen, som icke förmådde väcka en glädjeförnimmelse hos den sinnessjuka, endast plåga henne, och hon frågade ömt:

Är du hungrig, min docka?»

»Nej!»

»Vill du följa med mig till kyrkogården, barn?» Plötsligt kände Jaquette, att hon måste till graven, till dess tysta djup skulle hon förtro sig. Hon ville tacka och lova. »Det är så skönt väder», fortsatte hon ivrigt, »jag ska hjälpa dig på med hatten och kappan.»

»Nej», sade Adelaide trumpet. Hon hade blyklumpar i fötterna. Det borde väl mamma veta, fastän hon inte talade om det. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Bly är så tungt, så tungt.

Följande år utgavs det häfte, å vilket »prenumeration» upptagits och samtidigt föranstaltades det om intagning av änkan Lidner jämte dotter på Drottninghuset [11]. Men tills vidare hade

165

de en liten summa att röra sig med, och vännernas trägna omsorger förskaffade dem några välbehövliga plagg och dito förnödenheter. Några rikedomar förfogade icke vänkretsen över; den hade ju också krympt samman, och den glada, vittra gustavianska tiden med dess skaldeyra och dess famnande intresse för sångarbröder låg så långt tillbaka, att dess minnen endast vidmakthöllos av ett par gamla änkor och deras barn.

Lovisa Bellman och Jaquette Lidner funno sig år från år allt ensammare. Deras umgänge flyttade ut till kyrkogårdarna; mellan gravar vandrade de och talade flitigare med döden än med livet. Ack, ingendera svarade dem som förr.

Lovisa Bellman hade dock sin hygglige Adolf att glädjas åt. Han var mycket firad, den unge sidenkramhandlaren, vilkens bod vid Västerlånggatan alltid var full av fina kunder, som helst ville bli betjänade av den elegante Bellman själv.

Mor Lovisa ängslades och njöt ömsom över Adolfs triumfer i sällskapslivet. Han var ju en tusenkonstnär, det medgav hon, men sannerligen, om han fick vara i fred varken natt eller dag. Än skulle han sjunga och agera i Par Bricole, än skulle han skriva bröllopsverser eller hålla tal på ett gravöl. Och till middagar och supéer inviterades han ideligen, först och sist

166

till kryddkrämare Lavins, för se, deras Marie hade länge spekulerat på Adolf för sin framtid.

Till sist hade det nu blivit bröllop av. Unga frun är ingen duvunge. Trettio år i rappet, ackurat så gammal som sin äkta hälft, men ett glatt och förnöjeligt par må de kallas, och Adolf är god som gull.

Fastän han nyss stått brudgum, har han redan tankarna på att glädja andra, och eftersom moster Jaquette och Adelaide inte -- för kläders skull -- kunde komma på hans pompösa bröllop, har han nu bjudit dem på en åktur ut till Djurgården.

Den skall gå av stapeln första maj, då hela Stockholm styr kosan ut till sin vackraste förlustelseplats, och då alla fönstren utmed Storgatan äro fulla av fruntimmer i modern vårpynt, vilka vilja begapa folkmassorna och först och sist hänföras av den magnifika kungliga cortegen, då så gott som alla ridande regementen i lysande paraduniform och med smattrande trumpeter ha befallts eskortera kungligheten. Se, det är ståt, som heter duga, och de kungliga personerna ha så många utländska gäster, att man får admirera de mest lysande toaletter och uniformer.

Adelaide förstår, att hon skall få åka långt, och detta är det roligaste hon vet. Hennes magra

167

ansikte med den fasliga, blåaktiga näsan skiner av förväntan, och för henne får det gärna vara så grått och vinterligt som det tyvärr är detta år. Hon skall njuta lika mycket.

Det är en sen, en ohyggligt sen vår, varför Stockholmsposten kväder misströstande och ironiskt:

»I en mantel, grå som Swenska bergen,
Kommer Maj, en gammal gubbe lik;
Han af ungdomen ej lånat färgen,
Och af grönt han icke har en flik.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Må Poeter fläta honom kransar;
Källans krans för dagen bättre är.
Uti bålens skygd man sig förskansar
Och i fyllda glas sitt offer bär.»

Men för stockholmarna har aldrig än en första maj upprunnit utan ett sinnenas allt genomskimrande solsken. En himlarymd i fullt molnstök med skyarna likt våta skurtrasor slängda hit och dit på det gråsmutsiga planet och de kalaste, mest trilsket knopptillmummade träd, förvandlas för en äktfödd stockholmares förstamajögon till glans och fägring i blått och grönt,

168

och han, hon, de bege sig ut till Djurgården såsom huvudstadsbon för sed haft i århundraden.

Trots Stockholmspostens nedslående väderleksprofetior, blir det emellertid denna första maj tämligen klar och hög luft, och solen tänder glada brännoffer för den unga våren, änskönt hon ter sig erbarmligt osmyckad och arm.

Det vimlar av åkdon och fotgängare, och de nya vårhabiterna äro på för första gången. Man »nyper nytt» till höger och vänster, än är det en kofta av de korta, ultramoderna, som fladdrar öppna över ett brus av tyll och spetsar, än är det en storrutig kappa med väldig, sidenfodrad kapuschong, en råttgrå slöja över en gungande schäferhatt eller en allra som näpnaste parasollett med utskuret benskaft och långa fransar, lena som kvinnohår.

Den svartlackerade kaleschen, vilken Adolf Bellman fått låna tillika med två präktiga apelkastade hästar och en smällfet kusk, ter sig magnifikt herrskapligt. Hyrkuskvagnarna äro så miserabla, att Adolf visst inte skulle vilja bjuda någon på en lusttur i dem.

Nej, tacka vet jag denna landå med präktiga tagelstoppade dynor, vilka de fyra damerna välbehagligt och njutningsfullt bemärka.

Jaquette och Lovisa sitta på framsätet,

169

gammalmodigt tillpyntade med huvudbonader och kappor, brukliga för ett tjugutal år sedan. De äro båda eldgaffelsraka och ha på ålderdomen fått det tycke av varandra som en förgången tidsperiod förlänar de utseenden, vilka en gång varit skönhetstyp. Deras bruna ögons glans och skärpa ha en solnedgångs samlade, men utbrunna glöd, de mysande läpparna bevara ehuru skrumpet det löje, som lekt bland muscher och bakom solfjädrar. Hårets blanka vågor på ömse sidor om benan inramar en hög och något kal pannas frusna majestät.

På baksätet kryper Adelaide upp i sitt hörn, obeskrivligt lycklig, men ändå något skygg och skrämd av den främmande frun, vilken sitter henne ganska nära. Hon vet, att hon själv är nätt klädd, och hon känner ingen tyngd på hjässan; närmast är hon slö, och den sinnesstämningen plågar henne minst. Det är endast, när de ej låta henne vara i fred utan vill tvinga henne att se sig omkring, som hon med ett vredgat gnällande tillkännager, att de göra henne illa. Hon kan ju inte förklara det, men tycker, att om hon stores, krasar det i huvudet som av glasskärvor.

Unga fru Bellman i loppbrun grenadin och med sin näpna fruhatt, (en graciös, mycket hög blomsteruppsats) har redan dubbelhaka och det

170

allra som täckaste mustaschfjun på den friska överläppen. Hon är ett förmöget stockholmsbarn, som känner sin stad i helg och socken, och som aldrig försummat förstamajfirandet. Men det är ändå något alldeles särskilt agreabelt med dagen i dag, då hon har sin söte Adolf på kuskbocken, så högt upp, att han måste vrida sig på sned och böja sig djupt ner för att uppfånga en skymt av hennes glada solskensansikte.

Adolf, den fine, vackre, kvicke och eftersökte unge handlanden, som alla prisar för hans munterhet, kan i ensamma stunder försjunka i ångestfullt grubbel. Marie vet det; de ha känt varandra rätt länge, och hon äger hans fulla förtroende. Hädanefter skall han slippa ensamhetens vånda.

Det superba spännet med de glänsande seldonen och den komfortabla vagnen väcker en viss uppmärksamhet i raden av de åkdon, vilka hålla vid Fredrikshov för att betala broavgiften. Det är dock endast ett ringa fåtal av detta nya århundrades barn, som känna igen de båda gamla damerna från den gustavianska tiden. Det är ju också ett sällsynt högtidligt tillfälle att se dem i gala och feststämning, färdiga att sammanträffa med alla sina Djurgårdsminnen från ungdomen och förnimma närvaron av kända, kära gestalter.

171

Sorlet, stimmet, det brokiga vimlet omkring dem uppfatta de blott otydligt eller märka åtminstone ej, att det blivit sig olikt mot förr, ty Djurgården är trofast densamma.

Bron gungar visserligen skröpligare och livsfarligare än någonsin, men där lyser Torpet vitt och vänligt, alldeles som i salig Gjörwells tid, och att det numera kallas Kaptensudden, bry gummorna sig inte om.

Vagnen rullar allt längre bort från vardag och verklighet. Genom Blå porten och fram mot Slätten med Fågelsångens värdshus på höjden mellan snåren av hasslar med sparsamma gyllene hängen och risiga hagtornsbuskar. Och där ligger Dunderhyttans våffelbruk. Det är den röda stugan, där deras kung druckit färsköl och ätit våfflor, medan Bellman studerade folklivet och besjöng det. Där under eken brukade han stämma sin luta.

Lovisa ser honom så tydligt, att hon kunde nicka åt honom, men hon nöjer sig med ett fryntligt leende.

»Ja, ja sej, han spelevinker», tänker hon skälmaktigt, »nu blir det en natt med rummel igen, och har han den rö'a västen och böxerna att skyla kroppen med, när de bär hem 'en i mårn, så är det stort. -- Men beskedlig är du,

172

gubben min. Och Herre min styver, som du sjunger och agerar!»

Hon säger plötsligt högt och med värme i rösten:

»Ja, si maken till Bellman, det får dom aldrig mer.»

Jaquette Lidner spritter häftigt till. Hon har suttit och längtat sig tillbaka till förgångna vårar, då marken hade gräs och blommor, och då hon hoppades på ännu ljusare tider, ty till sist skulle ju den dag upprinna, som med guld och ära höljde Lidner.

Hon svarar stolt:

»Nej, de största andarna har inga värdiga efterföljare. Säg mig, kära syster, var finns Lidners like? Hade han bara haft sitt säkra uppehälle, skulle hans sol inte så fort gått ned. Ack, varför lever han inte än?»

»Nå ja, dö ska vi alla utom de odödliga», genmäler Lovisa Bellman, och nu nickar hon -- inte mot eken, ty den äro de redan förbi, utan mot hela den människoböljande Slätten, där i detsamma tonerna av en Fredmans epistel klingar till nyckelharpa och fiol. Lidner, salig själen, har för visso fullbordat sitt lopp, men Bellman och Djurgården, Bellman och Haga, Bellman och allt det sjungande, kvintilerande Stockholm, det lever det! Hon har känt det mångfaldiga

173

gånger, och Adolf har sagt det, han, som vet, vad hela stan tänker.

Lidner däremot, ja, ska man tro, vad det pratas, var han ett svin både i ord och åthävor och hans poesier ... Fru Lovisa suckar förtrytsamt, som om hon fått fatt i dammig lump, vilken inte ens dugde att klippa trasmattor av.

Men Jaquettes tunna, fina läppar krusas av ett maliciöst leende. Minsann föreföll det inte som om kära syster ställde improvisatören Bellman lika högt som skalden Lidner! Det kunde endast ursäktas som en personlig partiskhet, en vardaglig själs inklination för vad, som utgjort dess fåfänga. Det gnistrar till i Jaquettes bruna ögon, och med förnäm air gör hon sin tunna gestalt brett skrymmande.

Ett par minuter snegla de gamla fruarna från sidan surt på varandra, men när vagnen svänger om den väldiga eken med bänkar omkring och kusken gör herrskapsklatsch med piskan, innan han låter de apelkastade stanna, glömma de sin förargelse, ty präktigare än att hålla i filen av landåer utanför Mäster Nilses värdshus vid Långa gatan, kan inte tänkas.

Det är alltför artigt av Adolf, den söte gossen! Jaquette ser upp mot den höga gula träbyggningen och får tårar i ögonen, alldeles som hon sett i solen.

174

Lovisa Bellman har varit här förr, och hon hade häpnat, när hon hört, att den långa, inbyggda balkongen med utsikt åt Slätten, rymde tvåhundra människor, men ännu häpnare blev den sparsamma husmodern, när hennes svärdotter just som de gingo upp för trappan till det enskilda sällskapsrum Adolf beställt, talade om, att det mest var dag under sommaren gick åt fyrahundra kannor mjölk för gästernas räkning och för att sälja åt folk, som hade matsäck med sig, men drack kaffe hos Mäster Nilses.

Jaquette drar Adelaide med sig upp, steg för steg och trätrappan knarrar under deras stabbande fötter. Adelaide klampar ovigt och börjar oombedd ramsa upp ett poem.

»Tyst då, inte än», viskar modern. »Nu ska vi först dricka äggtoddy och äta varma våfflor. Sedan kan du låta höra dig. Nu skall du vara mycket beskedlig, lilla dockan», jollrar hon en smula ängslig för att Adelaide skall ställa till något spektakel.

Men allt avlöper lyckligt.

Kring det runda bordet sitter det lilla sälskapet och vispar under glatt samspråk sin äggtoddy.

Unga frun talar förtjust om den lustresa som hon och hennes lille man ämna företaga med den nya ångbåten, som skulle gå pingstafton till Mariefred.

175

»Att ni törs vara med på tockna galenskaper», invänder svärmor. »Jag har haft nog av att läsa om eländet. En båt med ånga. Vad är ånga, om jag får fråga?»

Adolf försöker sig med en förklaring, men den faller på hälleberget, och så övergår samtalet till den gamla, goda tiden. Det unga äkta parets vänliga hjärtan unna gummorna minnets fröjd, och snart fylles rummet av lustiga historier från III Gustavs dagar och från det Stockholm, som hade både amourer och idyller.

»Och Haga, det gudomliga Haga», utbrister fru Lovisa plötsligt. Då vet sonen strax, vart hon vill hän, och han blinkar förstulet åt sin täcka Marie, som ivrigt förstående blinkar igen, varefter Adolf säger:

»Ja, hur var det, skulle inte min allra bästa mamma bli oldfru på Haga slott?»

»Din spjuver, det har du då hört», invänder fru Lovisa.

»Men jag har inte hört något om det», infaller fru Marie oskyldigt som en nyfödd, »hur var det, vördade svärmor?»

»Ja, hur var det. skrev inte Bellman en supplik på vers till Armfelten», undrar Jaquette.

Fru Lovisa ler hjärteljust.

»Ja, ja», nickar hon, »antingen ni nu lismar och krusedullar med mig eller ej, så ska jag gärna

176

tala om'et för -- hundrade gången, för det är min stolthet, att det på sätt och vis är jag, gamla galanta, som varit upphovet till Fjäriln vingad syns på Haga, så litet fjäril jag annars är. Om mig skrev gubben min så här:

»Skilj, min nådig herre, gärna
skilj oss åt i Gustavs namn;
slit vid första morgonstjärna,
slit Lovisa ur min famn.
Gack, min ögnalust att taga
hälften av mitt glada liv.
Men mig henne återgiv
som en oldfru -- var? På Haga!»

Bellmans hustru har läst de lätta, graciösa raderna halvsjungande och skalkaktigt, som gungades hon av deras rytm bort från nuet till drömd lycka i kungligt nådesolsken. Hennes blick glittrar och kinderna ha fått röda rosor.

»Så här långt efteråt», säger hon efter en paus, »tycker jag, att det gärna fick gå som det gick med oldfruhedern. Den gick i putten, ser ni. Men Bellman hade fått den idén att han skulle utrita Haga i några drag, och så kom »Fjäriln» till. Nu skall du sjunga den, son min!»

Adolf sjunger så känsligt och smakfullt, att hans Maries hjärta flyger upp till sjunde himmelen, fru Lovisa följer, med fingrarna mot

177

bordskivan, den lekande takten, men så småningom upphör den varsamma trumningen, och hon knäpper andaktsfullt ihop händerna.

Jaquette är alltjämt orolig för Adelaide. Hon sitter och hänger och slänger med huvudet, som om hon skulle till att somna. Det vore nog så lugnt och bra annars, men nu skall hon ju strax visa, vad hon duger till, och läsa upp något av sin store far.

I detsamma hörs en svag snarkning. Jaså, hon sov verkligen. Det var då väl, att hon satt i soffhörnet, så att hon inte kunde falla!

Försiktigt skjuter Jaquette en av de hårt stoppade soffdynorna bakom dotterns nacke.

Man skålar med varandra och tackar för sången, varefter den oförliknelige värden erinrar sig, att han också måste alldeles särskilt glädja moster Jaquette, eljest skulle festen förlora sin fägnad för henne. Han har förberett Marie på denna punkt i programmet och trampar nätt sin hulda maka på foten för att varsko henne.

Marie är situationen vuxen. Med ett behagligt leende vänder hon sig till Jaquette och utbrister bedjande:

»Vi får väl också höra något, som kunglig sekter Lidner diktat, söta fru Lidner? Min man har talat om en så förtjusande poesi, som -- som -- -- --»

178

Aj, aj, lilla vän, kommer hon av sig, tänker Adolf och skyndar ridderligt sin rodnande och förvirrade äkta hälft till hjälp:

»Menar du inte det skaldestycke, som heter Till sin fru?» frågar han.

»Jo, jo visst!» Hon hade ingenting menat, ty hennes hågkomst var totalt bortflugen, och gud skulle veta, att hon inte frågade efter den gudsnådlige, tilltrasslade skalden, men hjärtans gärna ville hon fröjda den glåmiga, arma människan, som haft den olyckan att vara gift med honom.

»Ja, deklamera det poemet, söta syster», uppmuntrar också fru Lovisa med spekulation på att kunna följa Adelaides exempel och få sig en liten lur, för både luften och äggtoddyn sökte, minsann.

Jaquette förändras med ens. Hon blir inte rödblommig och pigg i ögonen som fru Lovisa nyss, det är snarare som om hon förvandlas och förandligas inför ett osynligt altare. Det brinner en helig eld i de djupa, vanligen så trötta ögonen, och redan, när hon säger: »De verserna skrev han till mig i Finland», klingar stämman, som om dess spruckna och hesa ljud ersatts av en tillfällig tonstyrkas kraft.

Marie stirrar förundrad. Det förefaller henne oförklarligt, men hon blir varm av intresse, och

179

när Jaquette, glömsk av allt omkring sig, lever med de ord hennes skrynkliga läppar uttala, börja stora, klara tårar rinna ned för unga fruns kinder, och hon smyger sin hand i Adolfs. Det fanns således människor, som älskat varandra lika högt som de nu. Och visst var Lidner en härlig skald. Hon hade blott icke lärt känna honom förr.

Adolf trycker ömt den lilla heta handen. Också han lyssnar och tänker en god människas blida, veka tankar om lyckans beständiga växling och om dödens djupa skuggor. Han har hört sin mor berätta, om de arma Lidners, och skaldens tårdränkta ode frammanar för hans fantasi bilder, som dystert illustrera dikten:

"Åt dig min sång jag helga bör,
Jag, som ej drar en suck, den icke dig tillhör. --
Det är uti dit trogna sköte
Mig dina blickar mana opp
At göra den förtryckta möte
Och lifwa den nedslagnes hopp.

Hwem war det, om ej du, när wåren marken prydde
Som spridde känslor, då jag skrek?
Du kom så öm och rörd; din blick mit hjärta lydde,
Och älskare och skald jag blef. --
Mins ömma Wän, när jag, gömd under höga lindar,
Med lyran i min hand sjönk i naturens sköt;

180

Det war ej fältens pragt, det war ej wästans windar,
Nej, det war endast du, som fröjd i hjärtat gjöt. --

En gång -- -- -- när Lidner är ej mer -- -- --
Den Lidner, som du nu din ömhet wärdig finner,
När uppå detta blad du ser,
At du dig med en tår förflutna dar påminner,
Och at du glömmer ej det hjärta jag dig gaf!
Din wålnad öfwer dig i månans blick skall strimma,
När til min lagerkrönta graf
Du stum och tårögd går en helig midnatts-timma."

När Jaquette slutat, gömde hon ansiktet i händerna och grät sakta. De två unga sutto orörliga, men Adelaides snarkningar och fru Lovisas snusande fyllde tystnaden med omedvetet ironiserande kritik över lyriska expansioner. Därmed revs den svärmiska stämningen sönder. Utan att ana det, fällde de slumrande två domen över en förgången tids smakriktning -- domen över död man.

Adolf reser sig. Han går fram till fru Lovisa och klappar henne på axeln:

»Kanske vi skulle tänka på hemfärden nu, mamma lilla!»

Fru Lovisa är fort vaken, fast hon klipper litet med ögonen. Svårare är det att väcka Adelaide, men till sist ha de alla kommit på sina platser igen i vagnen, vilken rullar tillbaka till

181

staden, mjukt och tyst i den ljusa kvällsdagern, som om det varit en dröm.

Jaquette Lidner tycker, att denna dag varit underbar, och när hon lagt sig, tänker hon oavbrutet på färden. Det känns som om hon fortfore att glida genom ofantliga folkmassor, men till sist försvinna de tydliga konturerna, endast det ljuvliga glidandet fortsätter. Hon vaggas och gungas, spörjer icke varthän, tycker, att hon har det så gott, och tankarna upplösas som lätta dunster. Kvar i hennes hjärna alltintill sömnen dröjer dock en rad av Lidners verser:

»Nej, det var endast du, som fröjd i hjärtat göt.»

[1] Nuvarande Gustav Adolfs torg.

[2] Misslyckad poet på 1700-talet.

[3] Den verkliga förebilden till U. V. hade lämnat Stockholm för att gifta sig. På äldre dagar återvände hon till huvudstaden, gifte om sig, blev dygdig och brann av sedlig förbittring mot Bellman.

[4] Enligt Warburg m. fl. sjöng Bellman ihop 50 riksd. till Lidners begravning.

[5] Gängse namn på Allmänna pantlånekontoret på Riddarholmen.

[6] Adelaide Lidner kallas av Lidnerbiografierna »olycklig och svagsint», mera har forskningen ej att säga; hennes bild här är således fantasi.

[7] Svenska Akademien reste först 1860 minnesvården över Lidner.

[8] Dåvarande dårhuset.

[9] I hörnet av Drottninggatan och Barnhusgatan.

[10] Införd 3 april 1819.

[11] Crusenstolpe o. fl. kalla Jaquette Lidner »fattighushjonet» och meddela, att hon intagits på Drottninghuset.