Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fruarna taga adjö och sätta sig upp i schäsen igen
med en förnimmelse av att ha varit på en synnerligen
misslyckad expedition, vilken ej alls fått det
förväntade resultatet. Ingen av dem förmådde sätta
sig in i Jaquette Lidners svärmiska drömtillstånd,
men det är dock som om de alldagliga verklighetsorden
förefalla besynnerligt robusta, och den dunderkritik
de tycka sig ha rätt till, faller spakt sönder i
korta och osäkra meningar.
Särskilt gäller detta Lovisa Bellman. Hon har liksom
sett in i något okänt och ändå fruktat, varsnat en
smärta, som kanske ej är henne så avlägsen, som hon
ibland vill inbilla sig. Hennes käre Calle är ingen
ungdom, och det muntra sångarmodet börjar svika. Han
har tacklat av betänkligt på sista tiden, fastän han
försöker rycka upp sig. Hur kändes det, månn’ tro,
att sitta ensam i den kammare, där man ofta väntat
att – om också först på morgonsidan – ens såte gubbe
skulle infinna sig? Hur var det att bli lämnad kvar
utan någon att dela ljuvt och lett med, utan den,
som man skämtat med, när livet var ungdomsgrönt och
som ömt plockade fram samma souvenirer som man själv
bevarat kära? – Barnen? Ja, Gud vare tack och lov
för dem, men de gamla vägarna hittade de inte.
Och det är vid gamla vägar minnesblomstren växa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
