Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– då modern och hon vistades på Näntela gård i Finland
hos gamla mormor, blommade hon upp och fick färg på
de bleka kinderna. Näsan var ohjälpligt lidnersk, men
det vackra svartbruna håret, rikt och vågigt, påminde
om ett av den sköna fröken Jaquette Hastfehrs behag.
»Å», brukade mormor-prostinnan säga, »aldrig har du
nu sett en så skön kvinna som din kära mamma var i sin
ungdom. Och nog var hon nu firad, så det förslog.»
Här drog den gamla en dubbelsuck på dotters och
dotterdotters vägnar, ty Jaquette hade ju lekt och
dansat yster och självsvåldig, till dess hösten kom
med sin melankoli, och hon begynte läsa sentimentala
verser. Ack, hon skulle gärna fått läsa dem än i dag,
bara hon inte fäst sig vid deras horrible
auctor, – – – – Och Adelaide! Ja, till henne skulle
ingen fria. Hon var inte riktig i huvudet, grät och
skrattade om vartannat och hade ingen styrsel på
känslorna. Hon kunde också vara moltyst flera dagar å
rad, ackurat som om hon varit en kropp utan ande. Än
såg hon då alldeles stengrå och stel ut i ansiktet, än
log hon fjolligt och kråmade sig.
Jaquette hade med möda fått dottern att erkänna,
att hon under det tillståndet hade ett slags syner
och förnimmelser, men hon bad på sitt pjollrigt
barnsliga sätt att få vara i fred, antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
