Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I lust och nöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt blixtrade fast och utpräglad en hågkomst
fram ur töcknet. Varför just den? Vem uppställde denna
tavla till hans beskådande? Han strök sig över pannan
och mindes ett barns begravning. Det var en liten
son till Bellman, som begrovs, och bland gästerna
hade det utdelats verser, vilka sjöngos vid graven.
Det hade varit en vacker dag, och mycket solsken föll
över de sörjande. Bellmans rock var nött, på den ena
strumpan hade han ett hål. Han hade tett sig avdankad
där han stod och snyftade och snöt sig. Hustrun i
torftig habit och tre pojkar, bröder till den lille
döde, klumpade ihop sig, bleka och tårögda.
Armfelt erinrade sig, att han undrat över denna
stora sorg hos det fattiga folket. De hade ju ibland
knappt sovel till brödet, och framtidsutsikterna voro
beklagligen mörka. Vore det inte då skönt med en mun
mindre?
Han trodde ändå, att hans deltagande förefallit
hjärtligt. – Käre Carl Mikael, om vi nu kunde träffas,
skulle vi tryckt varandras händer och blandat våra
tårar och förbannat all kall klokskap.
Som om den sörjande gruppen stått framför honom och han
hört sångarna under Kraus’ ledning uppstämma elegien, ljödo
dess vemodiga, naiva strofer för honom. Han hade den gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
