Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fallen kung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottning Fredrikas väsen växer aldrig ifrån de små
fröjdernas hjärtevärme) har hon valt ut några gåvor,
ämnade till julklappar. Just detta år, då hon själv
känner sig så lycklig i familjekretsen och vid åsynen
av sin gifta dotters unga hem, plågar det henne mer
än annars att veta Gustav Adolf i nöd. Hon hade vid
avskedet lutat sitt vackra huvud mot sonens skuldra
och viskat:
»Du anar inte, hur stark kärleken blir genom lidandet.
Nu vet jag, att jag älskat din far. Så länge
vi levde tillsammans, trodde jag det inte alltid.»
Hon hade också ängsligt varnat sonen för att förråda,
att julklapparna voro från henne.
»För Guds skull, låt honom inte få en aning om det. Då
kastar han dem tvärt på elden, och jag är ändå säker,
att han väl behöver både resskärpet, handskarna
och den lilla silkesduken, min tjuriga slarver!»
Hennes egendomligt barnsliga leende bröt sig igenom
tårarna. Sådan var hon, glad och modig, färdig att
mota bort misstämningen med ett lustigt uttryck, ett
muntert upptåg, men ändå så oändligt varm och vek.
Gustav älskade detta ljuva, vemodiga ansikte. Han
kunde gått i döden för sin mor.
Hans systrar hade inte sett sin far på många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
