Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fideikommisset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Signe skulle då bestämt tappa andan, om hon oförberett
finge höra, hur vi stiga i en osynlig lift till
samhällets topp, tänkte Carl-Sebastian road. Vi vaknar
nog inte till verklighet någonsin mera i livet. Och
så gott är det, ty efter vad jag förstår, lämpar inte
realiteten sig för oss hädanefter.
Vagnen svängde från landsvägen in i en lång,
grönskymmande allé, där doften av blommande lindar
och det intensiva surret av humlor och bin, försatte
Carl-Sebastian i en förromantisk stämning av något
han medvetet aldrig upplevat, men, som verkade intimt
på hans fantasi, likt familjeporträtt i ett gammalt
album eller som blyertsteckningar av ett landskap,
vars vägar aldrig varit ens egna, men där förfäderna
vandrat.
»Det var vallgravar runt slottet förr», upplyser
betjänten hemlighetsfullt, »men efter den stora
olyckan ha de fått växa igen.»
»Vilken olycka?»
»Herr hovmarskalkens kusins sons fästmö drunknade
när hon skulle plocka svärdsliljor.»
»Spökar hon»? frågar Carl-Sebastian uppsluppet.
Det spörsmålet var tydligen hädiskt, ty han
bekom intet svar, och över den något förfallna
stenbro, vilken förmodligen byggts, där den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
