Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fideikommisset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Översten gäspade eftertryckligt.
Carl-Sebastian tyckte att the very old gentleman
började bli litet pjollrig och önskade, att han skulle
ta den omtalade luren.
När gubben gäspade ännu en gång, föreslog han därför,
att onkel skulle vila sig.
»Jaha, det ska jag!» Han bredde ut de blåvita, tunna
handflatorna mot den lackröda silkesfilten och nickade
ett par gånger. »Det är för besynnerligt – för besynnerligt!
Låter jag hes?»
»Nej, inte alls.»
»Ja, då sitter det längre in. Det är något, som
stramar i strupen, ackurat som om jag överansträngt
stämbanden med att tala till en lomhörd. Det är för
besynnerligt – för besynnerligt! – Jag tyckte det
skulle bli så roligt att få spraka med en Ritterfeld,
och att få sätta dig in i släktsägnerna, men de är
ingenting för dig. Du förblir främmande för – för
deras bouquet, alldeles som för min uppfattning. Det
kan inte hjälpas, min gosse – inte hjälpas.»
översten reste sig mödosamt. Quartus kom som om han
skjutit upp ur marken och ledde sin husbonde över den
solbelysta terrassen in i den skumma förstugan. Deras steg
och röster ekade svagt; sedan blev allt underligt tyst.
Carl-Sebastian strövade omkring i trädgården,
bland aklejor, gula och röda rosor, vita liljor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
