Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fideikommisset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av rosenblad. Men den skrattade inte högre för
det. Här rådde den stillhet, som förebådar död.
Var det gamle överstens fylgia, som fört dödsbudet till
slottet? Eller gällde det alls inte åldringens utslocknande?
Carl-Sebastian greps av en beklämmande oro, något
högst sällsynt hos honom; han kunde knappt minnas, att
han någonsin haft en så sysslolös stund som denna.
Visserligen kunde han utarbeta förslag till ändringar
av den stora stenkolossen, vilken snart skulle bli
hans. Och hans fantasi var inte torftigare än att han
kunde föreställa sig vallgraven uppmuddrad och nytt
vatten ipumpat. Han kunde se svanor simma där och
böja sina långa halsar, lika materiellt lystna som
mindre majestätiska varelser. Han kunde med lätthet
föreställa sig de vanprydande småtornen borthuggna
från slottsfasaden och stenbron konstnärligt utförd.
Men vad han icke längre förmådde urskilja naturligt,
angenämt och levande, var sig och de sina inpassade
i denna omgivning. Det hade gubben överstens fabler
åstadkommit; de hade förtagit glädjen och tryggheten
av äganderätt från hans sinne. Han kände sig nästan
som inkräktare. Den gamle hade rätt: det förflutnas
ande kunde ej förstås av en nutidsmänniska. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
