Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fideikommisset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
imiterade dess arkitektur och konstarter, letade
sniket efter dess målningar, möbler, silver och guld,
men leva sig in i det förgångna, förmådde endast
undantagsnaturer.
Hur hade det inte gått honom själv? En viss
sentimental ängslan hade ofrivilligt bemäktigat sig
honom under dessa timmar, då han kände sig avstängd
från det, som för honom var tillvarons aorta:
verksamhet, driftighet.
På vålnader trodde han inte, men på de skuggor, som
efter solfall lägra sig över en livsväg, de spöken,
som avskildhet och ensamhet sitta till bords med. Hur
skulle det gå Signes och hans friska samliv, om det
förpuppades däruppe i stora, dystra rum?
»Nej», sade sig Carl-Sebastian högt, »det skall nog
Signe inse, när hon kommer hit, att våra naturer inte
lämpar sig för ett sextonhundratalshus. Vi är både
för små och för stora. Jag får bygga mig en villa
högt och fritt ute på ägorna.»
Han vandrade, tumlande med sina många planer, ända
till dess gongongen ringde till omklädning före
middagen, då gick han upp på det honom anvisade
gästrummet för att tvätta sig och borsta av resdräkten.
När gonggongen ringde nästa gång, knackade Olsson
samtidigt på dörren och bugade:
»Serverat!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
