Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Två psykologiska undersökningar i den pedagogiska situationen - 2. Ett försök till social fostran av en klass. Av Karl Falk - II. Fastare organisation - Konflikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 Ett försök till social fostran
skall skriva namnet på den ledande själen (Algot), erbjuder sig
öknamnet i stället. Det var emellertid överstruket och det rätta
namnet hade satts efteråt. Frånsett allt detta gör pojken i alla
fall försök att lägga band på sig. Förlikningen lyckades också,
ingen yrkade vidare på någon förändring av gruppen och
arbetet fortgick enigt och lugnt.
Oenigheten i grupp 3 hängde samman med konflikten i grupp
6 (ledaren i trean, Hjalmar, skulle ju väljas in i sexan i stället
för Algot). Den löstes på ungefär samma sätt.
Fastän Arvids insats inte står sig inför en sträng etisk
granskning, vill jag dock tillerkänna den pedagogiskt värde.
Den förde till framgång. Att åter ena gruppen var betydligt
bättre än att utan vidare upplösa den (det senare hade ingen
lösning varit), men det var åtskilligt svårare också. Det
krävde någon självövervinnelse och alla måste undertrycka oviljan
och kamplusten till båtnad för det gemensamma arbetet.
Otvivelaktigt hade detta ur fostrarsynpunkt ett betydande värde
för gruppmedlemmarna i gemen och särskilt för ledaren. —
Ett villkor för samarbetet och den goda andan i klassen är,
att de medagerande ha rätt att säga sin mening om vad som
händer och sker. I detta fall liknar det lilla skolsamhället vårt
stora. Pojkarna kunde kritisera och föreslå förbättringar, när
de sågo brister, som borde avhjälpas. Kritiken inskränkte sig
inte till kamraternas görande och låtande utan träffade
emellanåt läraren också. Ingenting hade sagts om denna frihet.
Den kom naturligt och av sig själv. För mig blev den öppenhet,
pojkarna lade i dagen, av stort värde. Jag fick besked om hur
en åtgärd mottogs, gossarna framställde önskemål, vilka ibland
gåvo utmärkta uppslag, de talade om vad som intresserade dem
o. s. v. Ibland kunde dessa meddelanden röja stor
finkänslighet. Så skrev en pojke en gång, att han var delaktig i en
förseelse, som en kamrat klandrats för av mig (enskilt!). Den
andre ville nu anmäla sig själv, för det var rättvist, att han
mottog sin andel av varningen, och ett av hans motiv var, att
det goda förhållandet till kamraten inte fick rubbas!
Men ”det fria ordet” användes även för att gossarna skulle
fråga om allt, som de hade på hjärtat. När någon ville ha svar,
stannade han utan tillsägelse kvar på eftermiddagen och svaret
gavs ”mellan fyra ögon”. Att allt behandlades konfidentiellt
verkade, att även de försagda vågade deltaga. Men området är
ömtåligt. Man får vara uppmärksam på sig själv, så att det
inte blir tanteri och pjosk, ty då är det dömt, åtminstone i en
pojkklass (säkerligen även bland flickorna).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
