Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslöt att visa henne, att jag kunde taga reda på
en hund.
För detta ändamål gick jag till en
skogvaktare, som bodde i närheten, och frågade honom till
råds. Denne man hade många hundar och sades
hafva uppfostrat ännu flere. Det borde således vara
något för mig.
När jag framförde mitt ärende, log han på ett
sätt, som föreföll mig misstänkt. Det låg formlig
melankoli i detta leende.
»Biter hon får?» sade han. »Ja, vi få väl
försöka med de vanliga medlen.»
Jag antydde min önskan att lära känna dessa
medel. Han frågade om jag hade klått djuret. Jag
svarade ja.
Då beslöt han sig för att yppa det andra medlet.
Han sade mig, att det fanns ett medel, som
brukade hjälpa i lindrigare fall. Man tar hunden
med sig till ladugården, just vid den tid då fåren
bruka motas in. Därpå binder man honom under
tröskeln till ladugården, så att han inte syns utifrån,
hvarpå man låter alla fåren hoppa öfver honom, när
de skola in. Detta bibringar hunden en känsla af
oförklarlig mystik, så fort han får se ett får, och
efter den betan plägar han samvetsgrant undvika
deras sällskap.
»Lyckas icke det», tillade han, »kan man
försöka att koppla ihop hunden med en stallgumse.
Det är nästan ändå säkrare.»
Jag beslöt mig för att använda det lindrigare
medlet först.
Jag band hunden bakom tröskeln till
ladugården och iakttog med stigande glädje, hur alla fåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
