Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den förprofetiska tiden - Den episka tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilka hade församlat sig där till strid; Israels män drogo sig då
tillbaka. Men han höll stånd och slog filistéerna, till dess att hans
hand blev så trött, att den blott krampaktigt höll fast i svärdet;
och Jahve förskaffade så en stor seger på den dagen. Sedan hade
folket allenast att vända om och följa med honom, för att plundra.
Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång
hade filisteerna församlat sig till en hel skara, och där var ett
åkerstycke, fullt med lins; och folket flydde för filistéerna. Då ställde
han sig mitt på åkerstycket och räddade det och slog filistéerna;
och Jahve förskaffade så en stor seger. En gång drogo tre av de
trettio förnämsta männen ned och kommo vid skördetiden till David
vid Adullams grotta, medan en skara filistéer var lägrad i
Refaimsdalen. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk
utpost fanns i Bet-Lehem. Och David greps av lystnad och sade:
“O, att någon ville giva mig vatten att dricka från
Bet-Lehemsbrunnen vid stadsporten!“ Då bröto de tre hjältarna sig igenom
filistéernas läger och hämtade vatten ur Bet-Lehemsbrunnen vid
stadsporten och togo så och buro det till David. Men han ville
icke dricka det, utan utgöt det såsom ett drickoffer åt Jahve. Han
sade nämligen: “Bort det, Jahve, att jag skulle göra detta! Skulle
jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för sina liv?“
Och han ville icke dricka det. Sådant hade de tre hjältarna gjort.
Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av de tre
andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra, som blevo
slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre. Han var visserligen
mera ansedd än någon i detta tretal, och han var de andras
hövitsman, men upp till de tre första kom han dock icke. Och Benaja, son
till Jojada, som var son till en tapper, bragdrik man från Kabseel,
han slog de två Arielerna i Moab, och det var han, som en
snövädersdag steg ned och slog ihjäl lejonet i brunnen. Han slog ock
ihjäl en egyptisk man, som var en ansenlig man, och därtill hade
egyptern ett spjut i sin hand, men han gick ned mot honom med
sin stav. Och han tog med våld spjutet ur egypterns hand och
dräpte, honom med hans eget spjut. Sådant hade Benaja, Jojadas
son gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hjältarna.
Han var mera ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre
första kom han icke. Och David insatte honom bland sina förtrogna.
Den stora episka diktningen — i Grekland, i Tyskland,
i Frankrike — föregås alltid av smärre dikter, ett slags
ballader, som sedan gå upp i de stora, utförliga
hjältedikterna. Till dem hava endast få folk nått, och de flesta
hava stannat vid balladerna; så forntidens nordbor, som
av de spridda eddadikterna om Sigurd Fafnesbane väl kunde
skapa en prosasaga, Volsungasagan, men icke ett epos i
samma stil som Nibelungenlied. Även den israelitiska epiken
stannade i växten och kom aldrig längre än till balladen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
