Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den israelitiska litteraturen före hellenismen
- Den profetiska tiden
- Jeremia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vad frågar jag efter rökelse, komme den än från Saba?
Efter kalmus från fjärran land? Icke äro de mig söta.
Det är Amos’ tanke, som här vänder tillbaka. Men
motståndaren hade nu blivit en annan, den nye papperspåve,
som trätt i stället för de gamla kultsedvänjorna, och Jeremia
är den, som inleder kampen mellan profetismen och
lagjudendomen.
Men än skarpare och mera målmedvetna blevo hans
politiska inlägg, och även här kom han att stå i
oppositionen. För det lilla, obetydliga judariket gällde det efter
den nyvunna friheten att såsom vanligt balansera mellan
de två stormakterna Assyrien och Egypten och spela ut
dem mot varandra. Men försöket misslyckades. Först blev
Juda efter nederlaget vid Megiddo en egyptisk lydstat,
sedan en vasall under det nya babyloniska rike, som 606
trädde i stället för det assyriska. Men ju tyngre olyckorna
drabbade, dess vildare flammade den judiska nationalkänslan
upp, uppror följde på uppror ända till den sista stora
katastrofen — Jerusalems fall, folkets deportation till Babylon
och templets förstöring.
Under hela denna tid stod Jeremia emot
nationalistpartiet, och fängelse och förföljelse förmådde ej tysta hans
stämma. Nederlaget vid Megiddo hade blott varit en början
till den tuktan, som Jahve ville giva och som skulle sluta
med det syndbelastade folkets undergång och förstöringen
av det tempel, över vilket de så yvdes. Det fanns blott
en räddning: en sedlig pånyttfödelse, men i sin förlitan på
att vara Jahves egendomsfolk försmådde Israel denna —
Jahves eget tempel kunde ju, enligt folkets mening, icke
förstöras. Men ju högre nationalismen steg, dess starkare
ljödo ock den enslige siarens olycksbådande profetior. Jag
har — låter han Jahve säga — övergivit mitt hus,
förskjutit mitt arvland, det är mig vordet såsom ett lejon i
skogen och det skall varda såsom en öken. Men — slutar
han en annan dikt:
Min själ gråter i enslighet över självförhävelsen,
Mitt öga flyter i tårar, ty bortförd i fångenskap blir Jahves hjord.
Stundom kan han väl ryckas med av sitt passionerade
temperament och bedja Jahve om hämnd på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0058.html
