Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den profetiska tiden - Lagjudendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg således i lagens noggranna efterlevnad, och även härför
hade Jahve sörjt, i det han från de till undergång dömde
avskilt en skara, som skickats till Babel. Det var denna
“rest“, som i framtiden under ledning av en Davidsättling
skulle återvända till Jerusalem, återuppbygga templet samt
grunda ett nytt, laglydigt och heligt judarike, som skulle
taga en fruktansvärd hämnd på hednafolken. “Jahves dag“
skulle således åter bli vad den varit för ökentidens Israel:
en blodig triumf över stammens alla fiender, en väldig
folkdrabbning, i vilken Jahve själv obarmhärtigt nedmejar
sitt folks vedersakare. Med detta hatfyllda, nationalistiska
utfall mot främlingsfolken inledes reaktionen mot profettidens
etiska och humana världsåskådning.
Bakom denna teori ligger ock de babyloniska judarnas
hat mot de landsmän, som fått stanna kvar i hemlandet
— till en stor del därför att de fegt fogat sig för
segraren, under det att landsflyktingarna kämpat till det sista.
De voro därför dömda till undergång, och räddningen skulle
komma från den “avskilda resten“, nationalisterna i Babel.
Den nya stat, som dessa lagtrogna israeliter skulle grunda,
var en ren präststat med det återuppbyggda
Jerusalemstemplet såsom centrum, och de konturer, Hesekiel uppdrog
av denna stat, återfinnas sedermera till en god del i
medeltidens påvekyrka. Visserligen bibehöll han konungen, men
blott såsom en dekoration, utan någon myndighet och utan
någon verksamhetssfär, och i spetsen för staten stod icke
konungen, utan Sadoks ätt, de legitima prästerna. De
förrättade offren för lekmannen, och liksom i medeltidens kyrka
hade således redan här prästerna såsom “medlare“ trätt
mellan denne och Jahve.
Men Hesekiel kom här i en egendomlig motsägelse till
sig själv. Religionen hade åter blivit blott kult — offer och
ceremonier — men å den andra sidan kunde den kult, han
ville skapa, blott utföras i Jerusalemstemplet, som ännu låg
i spillror, ej i landsflykten, och han måste då fråga: vad
skulle då under exilen träda i kultens ställe? Svaret var:
en noggrann efterlevnad av lagen. Den, som lydde dess
bud, var “rättfärdig“, och det var genom en dylik rättfärdig
skara, som det nya Israel skulle grundas. Men ju mera
fjärran framtidsdrömmen låg, dess större betydelse fick denna
rättfärdighetsreligion — den enda landsflyktingarna kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
