Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Iliaden och Odysséen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
epitet och en följd av konstanta episka formler, utan ock ett
rent episkt konstspråk, skilt från den dialekt, som i
vardagslivet talades. Detta episka språk uppstod först i Aiolien,
men utbildades i Ionien till en högtidlig, ålderdomlig diktion,
som troligen — ej blott genom de bevarade aiolismerna
var mera skild från den vanliga ioniskan, än vårt poetiska
språk är från det dagliga livets.
De homeriska eperna och deras föregångare voro även så
till vida konstdikter, att de vände sig icke till det egentliga
folket, utan de voro dikter för furstar och stormän,
författade av rena yrkesskalder, rhapsoderna, som vandrade
kring från hov och till hov. Denna diktning är också,
såsom särskilt Wilamowitz med styrka framhållit, ända igenom
aristokratisk. Den besjunger krig och äventyr, det hela
verkar nästan såsom ett riddarspel, och alla dess hjältar äro
ädlingar, som behandla “folket“ med nästan samma nonchalans
som prinsarna och prinsessorna i Mademoiselle de Scudérys
hovromaner. Gudarne själva föra på sin Olymp samma
glada, aristokratiska liv som stormännen på sina akropoler
och äro vitt skilda från bondens prosaiska åkerbruksgudar.
Deras värld är en trogen kopia av det mänskliga samhälle,
skalden skildrar. I spetsen för detta står enhärskaren
Agamemnon, men han har mycket svårt att göra sin makt
gällande mot de självrådiga hövdingarna, och lika svårt är
det för Zeus gent emot de fronderande gudarna. Liksom
Agamemnon följer även Zeus härskarviljans nycker, men å
den andra sidan behandlar skalden knappt honom och ännu
mindre de andra gudarne med bondens vördnadsfulla tro, utan
med den bildade mannens skepsis. De tvista rent mänskligt,
de vredgas, hata och älska som vanliga dödlige, de ha sina
kärleksäventyr och sina äktenskapliga kontroverser, och en
människa som Akhilleus vågar fullkomligt respektvidrigt
hota en gud som Apollon. Men så ser icke folkets dikt ut,
och den rationalism, som sedan utbildades inom den ioniska
vetenskapen, leder sina anor tillbaka till Homeros och den
föregående rhapsoddiktningen.
Denna rhapsoddikt var således en aristokratisk konstdikt,
utbildad äldst för de aioliska stormännen. Men denna
aioliska diktning nådde, säkerligen redan på 800- och
700-talen, sin högsta utveckling i det kraftigt uppblomstrande
Ionien. De äldsta dikterna behandlade blott enstaka episoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
