Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Iliaden och Odysséen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhistorien eller avslutningen — och hela den rika
handlingen omspänner blott 51 dagar. Odysseen är icke lika
måttfull. Handlingen där är väl sammanträngd till en
ännu kortare tid, blott 41 dagar, men till detta resultat
har skalden nått endast genom en fint, som sedan efter
hans mönster ofta upprepats inom litteraturen. Kort före
slutet av irrfärden låter han nämligen Odysseus berätta sina
föregående, öden under resan från Troja, och i verkligheten
omspänner dikten således en ganska lång tid, hela tio år.
Men viktigare är, att Odysseen saknar den handlingens
enhet, som Iliaden trots de inlagda episoderna dock äger.
Den sönderfaller nämligen i tre delar, som hava mycket
litet sammanhang med varandra: först Telemakhien, som
upptager fyra böcker och skildrar, huru Odysseus’ son
Telemakhos fåfängt söker sin från Troja avreste fader,
vidare skildringen av irrfärden och slutligen — i de tolv
sista böckerna — Odysseus’ ankomst till Ithaka och hans
hämnd på de friare, som under hans bortovaro giljat till
Penelope. Av dessa delar är Telemakhien, som ju har en
helt annan hjälte än Odysseen, så löst sammanhängande
med den övriga dikten, att det snarast förefaller, som om
den fogats till denna, när Odysseen i övrigt redan var
färdig; såsom en fristående dikt kan den ej gärna hava
existerat, ty ett epos om en hjälte, som blott söker efter
en person utan att finna honom, kan ej gärna tänkas. Men
däremot förefaller det ej otroligt, att irrfärden och
hemkomsten ursprungligen varit två skilda och fristående dikter.
I tonen skilja sig Iliaden och Odysseen ganska starkt
från varandra. Över Iliaden ligger en slöja av tragik
utbredd, kanske snarare av naturbarnets vemodsfyllda
pessimism, känslan av att allt det härliga på jorden dock skall
skördas av förgängelsen och att det jordiska hjältelivet skall
efterföljas av dödsrikets maktlöshet. Denna tragiska bakgrund
är ingalunda så stark i Odysseen, som snarare är en
spännande äventyrssaga. Men till ersättning bjuder den något
annat. Vi möta nämligen där en följd av bilder ur
forntidens liv, halvt idylliska genretavlor, genomandade av den
älskvärdaste idealism och grace, men på samma gång fullt
realistiska. För renässansen fick — tack vare den vördnad,
man hyste för Eneiden — Iliaden större betydelse, men
för nyhumanismen på 1700- och 1800-talen var det Odysseen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
