Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Iliaden och Odysséen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilt den tjusande Nausikaa-episoden, som bestämde
uppfattningen av den rent helleniska antiken. Dess återklang
möta vi både i Goethes och i Runebergs diktning.
Det har i det föregående framhållits dessa dikters egenskap
att vara såväl folkdikter som konstdikter. Folkdikter voro
de, utom vad själva stoffet beträffar, även däri, att gestalterna
utdanats av den aiolisk-ioniska folkfantasien och av skalden
övertagits såsom färdigbildade. Vidare står skalden på
folkvisans ståndpunkt däri, att han saknar allt intresse för
en psykologisk analys. Själv söker han icke att loda sina
hjältars själsliv eller framlägga deras motiv, utan — om man
frånser några stående, troligen redan av den gamla
aoiddikten skapade epitet — i dess ställe låter han dem skildra
sig själva genom sina handlingar samt genom de, ofta ganska
långa tal, han lägger i deras mun av det enkla skälet, att
han icke såsom en modern författare förmår att skildra
deras tanke- och känsloliv. Själv synes han aldrig i sin
dikt, uttalar inga reflexioner och påpekar intet. Denna stränga
återhållsamhet, objektiviteten, tillhör den episka stil, han
skapat, men den är icke egendomlig för honom. Den till-
hör i själva verket all folkdikt och återfinnes också i vara
medeltidsballader, i Chanson de Roland m. fl. gamla dikter.
Nödvändig för all epik torde den icke vara, och både Ariosto
och Byron hava visat, att det även kan finnas en episk dikt,
som helt igenom är fylld av författarens egen personlighet
och kanske just däri äger sin tjuskraft. Objektiviteten hos
Homeros är folkdiktens.
Den grekiska folkkaraktären röjer sig ock i den rent
plastiska utformningen av de diktade gestalterna, trots det
att skalden icke såsom en modern författare inlåter sig på
någon beskrivning av deras yttre. Likväl stå de fullkomligt
åskådligt framför oss, och man märker, att de skapats av
ett folk, vars egentliga konst var plastiken. Den hebräiska
dikten hade hänfört genom sin färg; hos den helleniska är
allt marmor.
Detta behov av åskådlighet skapade ock den utförliga
naturbilden, under det att israeliten nöjt sig med några
kraftiga färgklickar. Denna lugna, utmejslade bild blir
också sedermera kännetecknet på den antikiserande poesien
i en modern tid, ty i sin egen fornpoesi hade de moderna
folken inga dylika bilder — de isländska “kenningarna“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
