Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Iliaden och Odysséen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro ren barock — och ej heller bibelns poesi gav dem
några mönster, ty i sin diktning hade israeliten varit allt
för lidelsefull för en dylik besinningsfull skildring.
En annan olikhet, som också bottnar i de olika
nationallynnena, ligger i den grekiska diktens humanitet. Hellenen
var väl ock partiman, och i Theognis’ dikter finna vi ett
nästan lika så starkt uttryck för partihatet som i den
israelitiska poesien. Men å den andra sidan var han alldeles
för skeptisk att så hängiva sig åt sitt hat som israeliten,
och grunddraget hos honom är snarast humanitet. Måhända
finnes det intet folk, som, åtminstone i dikten, stått så
lidelsefri mot fienden som det grekiska. I de homeriska
dikterna behandlas trojanerna med nästan samma sympati
som grekerna, hos Aiskhylos finna vi samma breda medkänsla
för perserna, och då gallerna sedermera härjande bröto in
i Hellas, kunde dock greken, i den plastiska konsten, giva
en på sympati rik framställning av detta barbarfolk. Denna
humanitet saknade israeliten alldeles, och vi behöva blott
vända oss till Chanson de Roland för att finna, huru fjärran
den var de nyare barbarfolken.
Samma humanitet röjer sig ock i teckningen av gudarna.
De äro människor med våra lidelser och fel, och de sakna
alldeles den israelitiska gudens majestät. När sedan den
helleniska och den semitiska kulturen stötte samman, var
det en lätt sak för de judiska och kristna polemikerna att
uppvisa den homeriska gudavärldens brist på moralitet och
på verkligt religiös karaktär — så mycket lättare, som det
bildade grekisk-romerska föreställningssättet redan insett
dessa brister. Men å den andra sidan förbisåg man —
helt naturligt — att denna homeriska gudavärld dock
betecknade ett stort steg i utveckling utöver den folkreligion,
som faktiskt existerade långt fram i tiden vid sidan av
den homeriska. Den verkliga grekiska religionen finner man
i de många lokalkulterna. De gudomligheter, som inom
dessa dyrkades, både vördades och fruktades, men de stodo
på ungefär samma låga kulturnivå som Kanaans bealim, och
de kulter och ceremonier, genom vilka de skulle blidkas
eller göras villiga att skänka regn och äring, avvända en
pest o. d., förvandlade — såsom en religionshistoriker anmärker
— Phidias’ och Socrates’ samtida i hast till ett slags
papuasnegrer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
