Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Elegi och lyrik - Iamb och elegi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan överallt trädde “staten“ i stället för det homeriska
självhärskardömet, och ett yttre tecken på denna evolution
var templet eller den för statens kult avsedda byggnad, som
nu trädde i stället för härskarborgen på akropolen.
Men en dylik kamp mellan olika viljor skapade här liksom
i ungrenässansens Italien en följd av kraftigt och rikt
utdanade individualiteter. Denna nya individualism framträder
i Grekland ungefär samtidigt med den israelitiska profetismen,
som från en annan synpunkt bebådade samma utveckling.
Arkhilokbos och Jeremia skiljas åt endast genom en mansålder.
Det grekiska uttrycket för denna individualism var elegien
och iamben, som nu inom dikten efterträdde den homeriska
epiken — ungefär samtidigt med det att denna upptecknades
i skrift — och liksom denna voro de på ionisk dialekt.
Av dessa var nog iamben den estetiskt mest betydande,
och dess egentliga skapare, Arkhilokhos (mitten av 600-talet),
sattes av antikens smakdomare vid Homeros’ sida. Men
olyckligtvis äro hans dikter, så när som på några obetydliga
fragment, förlorade, och Horatius’ efterbildning, i Epoderna,
giver oss förmodligen en ganska klen ersättning. I metriskt
avseende innebar iamben en viktig nyhet: den ojämna
takten (◡ – eller med den trokäiska varianten – ◡) i stället
för den jämna homeriska daktylen (– ◡◡). Med all
sannolikhet var denna takt lånad från folkpoesien, möjligen
från Demeterkulten, och i metriskt avseende bildade iamben
en övergång till den rena lyriken. Den gjorde det ock till
innehållet, ty den var ett kraftigt uttryck för Arkhilokhos’
egen lidelsefulla personlighet, för hans politiska och personliga
hat. Den hade hos honom utvecklats till en rasande smädedikt,
som ej skydde personliga invektiv av grövsta slag och ej
heller en fullkomligt ohöljd realism, vilken stod i den skarpaste
motsats till den episka diktens upphöjda idealism.
Förmodligen var denna realism orsaken till att iamben ej bevarats.
Dikter av denna art lämpade sig ju ej för skolans behov,
och den antika litteratur, som vi äga kvar, har till största
delen varit en sådan, som begagnades vid den grammatiska
undervisningen.
Bättre känna vi elegien. Den utvecklades, metriskt sett,
ur den episka hexametern, men med en viktig förändring,
i det att varannan hexameter nu blev “dubbelkatalektisk“
d. v. s. förvandlades till pentameter. Ett dylikt verspar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
