Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Elegi och lyrik - Iamb och elegi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestående av en hexameter och en pentameter, kallades ett
distikhon, och en på distikha avfattad dikt elegeia, vårt elegi.
Någon på innehållet beroende karaktäristik av elegien
kan man däremot ej giva, ty detta var ytterst växlande,
och det enda gemensamma var, att elegien gav uttryck åt
en hög stämning, att den i regeln var starkt subjektiv och
icke innehöll någon berättelse såsom epos; en dylik episk
elegi uppträder först under den hellenistiska tiden.
Ursprungligen var elegien förmodligen en gravsång, och dylika
tillhörde folkpoesien både i Grekland och i Orienten. Ur denna
“threnodiska“ elegi kunna åtminstone de andra arterna hava
utvecklats: den sympotiska — vid dryckesgillena — den
erotiska, den politiska och den gnomiska.
Elegien uppstod i Ionien och begagnade ock det
homerisk-ioniska konstspråket, om än dialektalt färgat. Men med
undantag för några korta fragment av Kallinos’ politiska
och Mimnermos’ erotiska elegier — fina, älskvärda och
vemodsfulla — hava vi endast kontinentalgrekiska elegier
kvar. Av Tyrtaios finnas tre politiska elegier, stridssånger,
som han diktade för att elda spartanernas mod i kriget
mot Messenien (på 600-talet), hårda och bistra som det
spartanska lynnet och utan tvivel diktade av en skald, som
var fylld av spartanernas glödande patriotism — den antika
traditionen, att han varit en halt skolmästare från Aten,
är säkerligen blott en attisk sarkasm mot rivalen Sparta,
ehuru uppgiften blivit tagen på fullt allvar. Av en annan
art äro Solons också politiska elegier, av vilka ungefär 250
verser bevarats. Några äro krigiska, men de flesta hava
en moralisk innebörd, och i dem möta vi en gammal vis
med den lynnets jämnhet och den måttfullhet, som greken
satte så högt. Hans motsats var Theognis, som gav ett
fullkomligt lidelsefullt uttryck åt denna tids partisinne. Av
honom hava vi en antagligen för skolans behov avsedd
antologi, som emellertid blott består av utdrag ur olika
dikter, en samling sentenser — för övrigt också från andra
författare. Men även om vi av dessa lösryckta bitar icke
kunna bilda oss något omdöme om karaktären hos de dikter,
ur vilka de äro utdrag, få vi genom dem dock en ganska
klar föreställning om Theognis själv. Han tillhörde det
aristokratiska partiet i Megara, hade genom en demokratisk
revolution jagats i landsflykt, men fått återvända genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
