Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Elegi och lyrik - Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den “meliska lyriken“, visan, som sjöngs av en enda
person, uppstod i Aiolis, där livet ännu var mera primitivt
än i det kraftigare utvecklade Ionien. Dess språk var också
bygdens, den aioliska dialekten, men inom vislyriken blev
denna icke ett konstspråk såsom det homeriska, och ionern
Anakreon skrev sina dikter på ioniska.
Att denna aioliska visdiktning i det stora hela gått
förlorad, är nog en bland litteraturhistoriens största förluster,
ty att den varit världens troligen finaste lyrik, framgår dock
av det lilla vi känna om denna diktning, dels genom Catullus’
och Horatius’ efterbildningar, dels genom en samling ej
alldeles obetydliga fragment. Till de två dikter av Sappho,
som man förut kände, hava nu kunnat läggas fem nya, visserligen
ej alldeles fullständiga, som återfunnits i egyptiska papyri.
Det är huvudsakligen två namn, som äro förknippade
med denna visa: Alkaios och Sappho, vilka båda voro
verksamma under senare delen av 600-talet. Om den förre hava
vi svårare att av fragmenten bilda oss en föreställning, men
de låta oss skymta bilden av en man, som icke blott
lidelsefullt deltog i sin fädernestads politiska strider, utan som
ock hade öppet sinne för livets njutningar, icke minst för
kärleken, en temperamentsfull, känslig personlighet, fylld
av grekens rika skönhetskänsla. Såsom skald stod han dock
betydligt tillbaka för Hellas’ och antikens störste lyriker
— Sappho.
Av hennes liv gav sedermera det atenska gaminlynnet
och den atenska skandalhungern en till ytterlighet förvrängd
bild. Denna kunna vi väl rätta. Men vi moderna människor
hava svårt att fullt förstå hennes personlighet, denna för
oss endast teoretiskt fattbara förening av naturbarnets naivitet
och den högsta själskultur. Den grekiska vänskapen med
dess blandning av sensualism och den finaste idealitet förstå
vi icke, ej heller den skönhetskult, som låg bakom denna.
Vid sensualismen klibbar för oss alltid en bismak av synd,
under det att den för Sappho var ett uttryck för ett sunt,
humant naturliv, som hon ej blygdes att yppa. Och hur
genomandad av både natur och konst är t. ex. icke denna korta strof:
Re’n månen gått ner och även
Plejaderna sjunkit — midnatt
Är inne och tiden flyktar,
Men ensam jag ännu vilar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
