Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Tragediens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och därefter en egendomlig, hänförande musik, som fyller
dem med bävan. Gåtan löses, då bergets nymf Kyllene
uppenbarar sig och berättar om Hermes’ födelse. Denne son
av Maja och Zeus hade av fruktan för Hera dolts av sin
fader, och Kyllene hade vårdat honom. Men redan efter
sex dagar hade gudabarnet utvecklat sig till yngling, och
det underbara ljud, satyrerna hört, härledde sig från den
lyra, han uppfunnit och som han danat av en sköldpaddas
skal. Då likväl satyrerna påstå, att det är han, som stulit
boskapen, avvisar Kyllene vredgad denna ovärdiga
misstanke.
Därmed avbryter den bevarade texten. Men återstoden
kan utfyllas. Hermes — tjuvarnas gud — är den
sannskyldige rövaren, men Apollon försonar sig med sin broder
och låter honom behålla boskapen, mot det att han får det
underbara instrument, denne uppfunnit.
Stycket verkar såsom ett egendomligt skuggspel, såsom
en graciös, naiv, poesifylld dröm utan ett spår av
verklighetens brutalitet. Liksom tragedien har även satyrspelet
lånat ämnet från den grekiska folksagan, men från en
folksaga av annan art än tragedien, där lidelserna så starkt
bröto sig mot varandra. Här — i Ikhneutai, Kyklops och
de andra, vilkas titlar vi känna — är det icke Oidipus’
olycksöde, Phaidras kval, Orestes’ hemska modermord, som
behandlas, utan barnsagor om jätten Polyphemos, om Hermes’
boskapsstöld o. s. v. Satyrspelet var således en primitiv
tragedi, vilken liksom stannat i växten, utan den utbildade
tragediens starka patos och utan dess karaktär av dyster,
olycksmättad verklighet. Ännu över Hiketides vilar en fläkt
av denna barnsagans poesi, och först i de följande styckena
får tragedien sin egentliga särart.
Att tragedien utvecklats ur satyrspelet framgår, som
sagt, redan av namnet: tragodia eller bocksång, och sedan
har man å ena sidan bibehållit detta mera primitiva drama
såsom en avslutning av tetralogien, och å den andra
utvecklat det till tragedi. Det närmare förloppet i denna
utvecklingsprocess undandrager sig vår kunskap, men för
det äldsta betraktelsesättet var satyrspelet det viktigaste
momentet i den dramatiska Dionysoskulten, ty det var detta,
som gjorde tetralogien till en offergåva just åt Dionysos.
Den följande utvecklingen från Hiketides till Iphigeneia i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
