Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Sophokles - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i det sista bevarar Oidipus sitt sinnes ädelhet. Själv
dömer han sig till landsflykt, men innan han anträder den
biltoges dystra färd, anförtror han sina döttrar åt Kreon,
och de av ädel smärta och faderskärlek genomandade ord,
han därvid yttrar, ljuda såsom de veka avslutningsackorden
till en stormuppfylld symfoni och kasta ett skimmer av
försoning över detta av lidande så mättade drama.
Sophokles båda sista dramer voro Philoktetes och Oidipus
i Kolonos — båda högst betydande konstverk, ehuru de ej
beteckna någon nyhet i dramatiskt avseende. Det sista av
dem, som uppfördes först efter den nittioårige skaldens död
(406), var en hyllning åt Kolonos, Sophokles födelseort,
och över hela dikten vilar en egendomlig slöja av den
åldrade skaldens eget vemod. Ledd av sin dotter Antigone
kommer den blinde, så hårt prövade Oidipus till Kolonos’
lund, och där finner han till sist frid och gravens ro.
Skönare än i detta drama kan en stor skaldebana knappt
lykta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
