Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer Sophokles hade i detta avseende gått ganska långt.
Men Euripides var den, som i detta fall tog steget ut, så
vitt som det över huvud kunde tagas inom antiken. Hans
drama är icke längre såsom hos Aiskhylos ett lyriskt
oratorium, utan snarare ett modernt drama eller — då det
dock fortfarande var musikaliskt — en modern opera.
Körerna finnas visserligen kvar, men inskränkta till
omfattningen, och med handlingen ha de mycket litet att göra,
under det att de i Hiketides utgjort så gott som det hela.
Hos Euripides innehålla de ofta endast allmänna betraktelser
— så allmänna, att de t. o. m. kunde lånas från ett drama
till ett annat.
Däremot lade han nästan all vikt på själva handlingen,
som ofta blev så komplicerad, att Euripides själv ej mäktade
lösa de konflikter, han skapat, utan måste låta en gud —
en s. k. “Deus ex machina“ — avhugga knuten. Euripides
kommer härigenom att bryta mot en bestämd regel hos de
föregående: regeln om handlingens enhet. Så har han i
Andromakhe en hel följd av varandra avlösande handlingar.
Först söka Menelaos och hans dotter Hermione, den senare
av svartsjuka, att mörda Andromakhe och hennes son. Men
dessa räddas av Peleus, och stycket skildrar sedan Hermiones
förtvivlan över att hava förverkat sin makes kärlek. Men
så uppträder en ny person, hennes forne brudgum, Orestes,
med vilken hon flyr. Genom hans ränker bringas hennes
make Neoptolemos om livet, och så slutar dramat med att
Thetis lovar den gamle Peleus odödlighet. Så felaktigt i
sin byggnad ett dylikt drama än är, förbereder det dock
— såsom vi skola se — den nyare komedien med dess
kontaminerade motiv, men förebådar icke blott denna komedi,
som var den närmaste ättlingen av den euripideiska
tragedien, utan ock hela det moderna dramat, icke minst Shaksperes.
Men också i en annan punkt angav Euripides riktningen
för den följande tiden. Även hans karaktärsteckning är
mera modern. Både Aiskhylos’ och Sophokles’ drama hade
varit strängt idealistiskt. Den förre hade rört sig med
gestalter av nästan övermänskliga mått. Sophokles hade
visserligen blott tecknat människor, men människor, fyllda
av en sinnets nobless, som kanske aldrig överträffats, och
som genom sin humanitet tillhörde en klass vida över
vardagslivet. Euripides däremot visar en tydlig tendens att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
