Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gripa sina figurer ur den dagliga tillvaron, även om den
grekiska teaterns hävdvunna idealism hindrade honom att
sjunka ned till ren realism. Men tendensen röjer sig redan
i hans tidigaste dramer.
Hans troligen äldsta bevarade stycke är Alkestis, som
behandlar en av antikens skönaste myter. Konung Admetos
hade fått rätt att ännu någon tid skonas av döden, så vida
en annan frivilligt gåve sitt liv för honom. Detta gör då
hans maka Alkestis, men av vördnad för hennes trofasta
kärlek återgiva underjordens makter henne åt Admetos. Den
ädla poesien i denna saga kommer väl fram i Euripides’
drama, men denna bryter sig mot en stark realism. Thanatos,
som hämtar Alkestis till dödsriket, skildras såsom en halvt
burlesk figur, och Herakles, som av Euripides införes i
sagan, framställes ganska respektvidrigt. Då han kommer
till sin gästvän Admetos, underlåter denne finkänsligt att
meddela honom den olycka, som drabbat hans hus, Herakles
börjar därpå glatt att pokulera, och hans munterhet blir
slutligen så stojande, att han väcker skandal i sorgehuset.
Då får han emellertid reda på verkliga förhållandet och
återhämtar Alkestis från underjorden. Men nästan ännu
starkare är den realism, med vilken Euripides tecknar Admetos’
gamle fader: såsom en fullblodsfilister från Aten. Vid
begravningen infinner han sig med blommor och prisar den
avlidnas dygd. Men den tanken, att han — gubben, som
endast hade några år kvar att leva — skulle hava offrat
dessa år för den ende sonen, den tanken har aldrig fallit
honom in, och han försvarar sig även energiskt mot en
dylik orimlighet. Även i Medeia, Euripides’ kanske mest
efterbildade tragedi, möta vi en dylik typ, lyckoriddaren
Iason, en vardagsmänniska utan all idealitet, och dylika
figurer gå igen i hans flesta dramer. Euripides är således,
som vi se, på god väg att emancipera sig från en av den
antika tragediens viktigaste regler: att i tragedien aldrig
inblanda nagra komiska element. Och genom denna
tendens att spränga över gränsen mellan komedi och tragedi
är han en förelöpare till det moderna dramat, närmast till
den nyare komedien, som stundom — t. ex. Hecyra —
kunde vara ett djupt allvarligt drama.
I några av dramerna går Euripides t. o. m. så långt, att
de mytologiska personligheter, som i dem uppträda, knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
