Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aristoteles’ lära om tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgångspunkt, även därför att denna för den nyare tiden haft en
oerhört stor betydelse. Tragedien, säger Aristoteles, “är
en mimetisk framställning av en högstämd och till ett helt
avslutad handling, av ett bestämt omfång i ett ädelt språk,
som likväl är omväxlande efter de olika delarnes fordringar
(d. v. s. dialogens och körsångernas), utförd av handlande
personer, och ej blott genom en berättelse, samt genom
medlidande och fruktan åstadkommande en rening (katharsis) av
detta slags affekter“. Särskilt hava de här kursiverade orden
haft en stor betydelse i tragediens historia. Under
renässansen tolkade man dem så, att en tragedi skulle väcka
medlidande, en annan fruktan, och i följd härav fick man
två olika slag av tragedier: martyrhistorier och skräckdramer.
Att denna tolkning, för vilken särskilt Corneille gjorde sig
till målsman, var oriktig, uppvisades med övertygande
klarhet av Lessing. Men själv visade sig denne skarpe kritiker
såsom ett barn av det moraliserande 1700-talet, då han
förklarade, att den tragiska “reningen“ bestod i lidelsernas
förvandling till “dygdiga färdigheter“, och även Goethe
misstolkade det dunkla Aristoteles-stället, då han trodde, att
denna “rening“ avsåg icke åskådaren, utan de handlande
personerna själva.
Så mycket torde vara säkert, att termen katharsis hos
Aristoteles är lånad från medicinen, och att ordet här
således användes i en i viss mån bildlig betydelse. Aristoteles
har tänkt sig tragedien såsom ett andligt läkemedel, genom
vilket sinnet befrias och renas från åtskilliga plågsamma
affekter. Dessa benämner han efter de båda yttersta polerna
fruktan och medlidande, och dessa ständigt till utbrott mogna
affekter kännas såsom en plåga för sinnet. Genom tragedien
bringas de till ett utbrott, ungefär — för att åter använda
en från medicinen lånad bild — som då en böld brister
och varet strömmar ut. Genom denna rening känner sig
sinnet lättat och befriat, och den plågsamma känslan
övergår i en känsla av lust. Och tragedien kan hava denna
verkan. Ty den tragiska dikten är ett konstverk, som
vidgar vår horisont utöver vardagslivet och för oss upp på
höjder, där friska och kyliga vindar fylla bröstet. Den
tragiska handlingen framkallar hos oss en känsla av på
samma gång exaltation och vemod, och denna höjda
sinnesstämning befriar oss från den plåga, som den verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
