Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aristoteles’ lära om tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillvaron medför. I denna lyftning ligger således tragediens
egentliga väsen, dess “renande“ makt.
Aristoteles fordrar vidare, att den tragiska handlingen
skall vara högstämd, d. v. s. att den skall vara alltigenom
patetisk utan inblandning av någon komik. Så vida, som
sannolikt är, tragedien utvecklat sig ur satyrspelet, var
denna fordran ej ursprunglig — Kyklops tangerar stundom
burlesken, och även över Ikhneutai vilar en lätt slöja av
komik —, utan hade tillkommit först hos Aiskhylos, som
antagligen gjorde boskillnaden mellan tragedi och satyrspel.
Men sedan iakttogs den så strängt, att en tragiker aldrig
skrev en komedi, en komiker aldrig en tragedi, t. o. m.
så rigoristiskt, att icke ens samma skådespelare kunde
uppträda i en tragedi och i en komedi, och även mångfrestaren
Euripides, som i sina äldre dramer, såsom Alkestis, visar
en tendens att återgå till det gamla satyrspelet, vågade icke
fortsätta på denna väg. Den s. k. nyare komedien under
den hellenistiska tiden, som utvecklades ur Euripides’ tragedi,
blev väl i flera fall en dylik blandform, som varken har den
burleska, vilt uppsluppna komiken i Aristophanes’ lustspel
eller den höga idealiteten i den egentliga tragedien, utan
som modererar bägge till en ofta allvarlig komedi. Men
den äkta tragedien fogade sig icke efter denna tendens hos
tiden, utan gick — såsom sedan den pseudoklassiska tragedien
— hällre under än att uppgiva sin fordran att vara en
från komedien artskild diktform. För renässansen fick
detta krav en stor betydelse. Medeltidens drama, vilket
liksom satyrspelet var en del av gudstjänsten, blandade
såsom detta komiska och patetiska element om varandra,
och det var ur detta drama, som Shakspere’s utvecklades.
Men mot detta ställde renässansen det antikiserande dramat,
som antingen var ren tragedi eller ren komedi, och det
var först under intrycken från Shakspere, som man under
1700-talet vågade emancipera sig från denna regel, som
Aristoteles dragit ut ur de tre stora tragödernas dramer.
Ett annat regeltvång återgår också till Aristoteles: regeln
om de s. k. tre enheterna. Men här vilar regeln på ett
missförstånd. Vad rummets enhet beträffar, nämner
Aristoteles alls intet därom, och för tragöderna var denna enhet
icke någon regel. I Eumenides är scenen först i Delphi,
därefter i Aten och flyttar där från Akropolis till Areopagen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
