Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aristoteles’ lära om tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brist i karaktären — t. ex. den lidelsefulle Ajas — men
detta är alls icke nödvändigt, och skalden lägger ej vikten
härpå. Oidipus är väl uppbrusande och häftig, men hans
olyckor vållas ej därigenom, utan äro förutbestämda av
ödet, liksom Antigones. Överhuvud var den grekiska
tragedien ej ett karaktärsdrama i samma grad som Shakspere’s,
och hjältens olycka — där denna förekom — stod häller
aldrig i det intima samband med karaktären som hos
Shakspere. Aristoteles själv hade en mycket ytlig uppfattning
av förhållandet mellan skuld och straff. I Argos, berättar
han, hade en man blivit mördad, och sedermera hade man
åt honom upprest en staty. Då mördaren ställde sig att
betrakta denna, föll stoden ned och krossade honom. Och
detta finner Aristoteles i god mening tragiskt.
Först i sina sista dramer skapar Aiskhylos några
karaktärer, ett själslidande finna vi först hos Sophokles och en
kamp mellan olika lidelser först hos Euripides.
Karaktärsanalysen är därför jämförelsevis sen inom det grekiska
dramat, och redan härav är det tydligt, att greken ej velat
härleda undergången ur någon brist i karaktären. I viss
mån har man medgivit detta och framhållit, att bristen hos
den antika tragedien just var, att skuld och straff icke
stodo i ett rätt förhållande till varandra, i det att skulden
icke var en karaktärens egen skuld, utan en yttre. Den
antika tragedien var därför en ödestragedi, under det att
den moderna är en frihetstragedi.
Men hela denna teori är abstraherad ur Konung Oidipus,
som visserligen är en ödestragedi. Men dylika hava funnits
i alla tider, och både Shakspere och Ibsen hava skrivit
ödestragedier. I alla tider har människan känt sig fri i
sina handlingar, och i alla tider har hon känt sig behärskad
av en utom henne stående dunkel makt, mot vilken hon
förgäves kämpar. Ett uttryck för denna känsla är en hos
alla folk i olika former utbildad saga, som hos oss är känd
såsom “Rike Pär krämare“. Hos grekerna möta vi detta
motiv i Thebe-sagan, och varje skald, som valde en episod
ur denna saga, skrev i följd därav en ödestragedi. Men
han var därför ej mer ödestragöd än Shakspere, som
behandlade en motsvarande skotsk saga, om Macbeth. I
intetdera fallet var denna ödestragik deras egen skapelse, utan
följde med det ämne de valt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
