Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aristoteles’ lära om tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denne budbärare ärvdes sedan av renässansens tragedi; i
t. ex. Corneille’s Horace berättas själva huvudhändelsen
alldeles som hos Aiskhylos. Denna renässanstragedi fick även
ett annat episkt arv från Euripides, nämligen “amman“
eller hjältinnans förtrogna, åt vilken hon anförtror sina
hemligheter och genom vilken den episka monologen
förvandlades till åtminstone en skendialog. Redan Seneca gjorde
ett ymnigt bruk av denna gestalt, och såsom “la confidente“
har den på sätt och vis levat kvar ännu i våra dagars drama.
Men vi återvända till Aristoteles’ karaktäristik av den
grekiska tragedien. En väl konstruerad tragedi visar oss
enligt hans mening, huru hjälten från lycka störtar i olycka,
d. v. s. en tragedi bör hälst sluta med hjältens undergång.
Denna fordran har haft en oerhörd betydelse för
eftervärldens drama, men faktiskt är, att den ej iakttages i de
grekiska tragödernas egna alster. Hjältens undergång var
nämligen alls icke nödvändig. Både Prometheus och Orestes
vinna i stället försoning, Sophokles’ Philoktetes dör icke,
utan finner bot för sitt lidande, och hos Euripides är ett
dylikt försonande slut nästan fika vanligt som hjältens
undergång. Denna sats, som renässansen upptog från
Aristoteles, vilar i själva verket på ett missförstånd av den
grekiska tragediens väsen, och på ett dylikt missförstånd
vilar ock den så diskuterade läran om den tragiska skulden.
Aristoteles påpekar alldeles riktigt, att den tragiske hjälten
icke fick vara absolut felfri eller absolut lastbar, och denna
fordran fylles ock i de grekiska tragedierna, som skildra
människor och icke några abstraktioner av dygder eller
laster, men däremot icke i renässansens antikiserande
tragedier, vilkas hjältar antingen äro skuldlösa, lidande martyrer
eller tyranner, frossande i brott och gräsligheter. Men om
hjälten enligt Aristoteles ej fick vara absolut lastbar, skulle
han dock på grund av “ett stort fel“ råka i olycka.
Härvid tänkte Aristoteles utan tvivel på en enstaka
handling — Medeias barnamord, Phaidras trohetsbrott o. d.
— icke på någon konstitutiv brist hos karaktären. Så har
man emellertid i senare tid uppfattat hans yttrande om
“det stora felet“, och på grund därav har man ock sökt
att inlägga en “tragisk skuld“ hos karaktärer som Antigone
och Oidipus. Men detta är tvivelsutan konstruktion.
Hjälten i en antik tragedi kan gå under i följd av en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
