Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den grekiska litteraturen före hellenismen
- Den attiska tiden
- Tragedien
- Uppförandet av en grekisk tragedi
- Komedien
- Den gamla attiska komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter det första epeisodiet följde den första “ståndkören“,
stasimon, därpå det andra epeisodiet, och så växlade
epeisodia och stasima, ända till slutscenen, exodos, då kören
med flöjtblåsaren i spetsen marscherade bort från orkhestran.
Antalet epeisodia var hos de tre stora tragöderna ganska
växlande, men bestämdes efter deras tid till fem, vilket
antal sedermera i Horatius’ poetik fastslogs såsom regel —
upprinnelsen till de moderna tragediernas indelning i fem
akter.
Härmed hava vi avslutat redogörelsen för den grekiska
tragedien, och vi vända oss nu till den andra art av
drama, komedien, som ock skapades under denna tid.
KOMEDIEN
DEN GAMLA ATTISKA KOMEDIEN
Under antiken skilde man på två olika arter av komedi:
den doriska och den attiska. Den doriska komedien var
närmast en burlesk, dramatisk folklek av samma art
som de franska medeltidsfarserna och skildrade således i
en improviserad dialog en kringresande krämares knep,
en kvacksalvares underkurer, en tjuvbragd eller något
dylikt upptåg. Den uppfördes av kringstrykande
gycklare, vilka i det egentliga Grekland kallades dikelister,
i de grekiska kolonierna i Italien phlyaker. Genom
vasmålningar känna vi den groteska och obscena kostym,
i vilken de uppträdde, och av denna dräkt framgår,
att phlyakerna betraktats såsom Dionysos’ följeslagare och
att deras upptåg således förekommit i samband med
Dionysos-festerna, utan tvivel under den muntra
vinpressningen. Dessa upptåg voro särskilt omtyckta hos dorerna,
i Lakedaimon och Megara, men smaken för dem spred sig
ock till de doriska kolonierna i Magna Græcia, och där
erhöllo de en mera konstnärlig utbildning. Den förste, som
utbytte den blott improviserade dialogen mot en skriven,
mera konstnärlig var sicilianaren Epikharmos, som var
samtidig med Aiskhylos och tyckes hava varit en betydande
skald; tyvärr äro hans stycken förlorade så när som på
titlar och några fragment. Men de tyckas hava varit av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0140.html
