Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Komedien - Den gamla attiska komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
två olika slag, dels rena farser, dels ett slags komiska
satyrspel, i vilka de uppträdande voro mytologiska
personligheter. Satyrspelet, som i Aten utvecklade sig till tragedi,
tyckes således på Sicilien hava övergått i komedi. I varje
fall möta vi senare, mot slutet av 300-talet, ett syditalenskt,
mytologiskt och burleskt drama, den s. k. hilarotragedien,
som särskilt skall hava utbildats av Rhinton från Tarent;
måhända är Plautus’ Amphitruo en fri efterbildning av ett
likanämnt, men förlorat stycke av Rhinton.
Ur Epikharmos’ rena farser utvecklade sig senare ett
komiskt läsedrama, den s. k. mimen. Såsom dess egentlige
skapare räknades Sophron från Syracusa, men även hans
mycket prisade stycken äro förlorade. Själva arten känna
vi dock till, dels genom Theokritos’ idyll Kvinnorna vid
Adonisfesten, som uppgives vara en imitation efter Sophron,
och dels genom Herodas’ nyligen upptäckta mimiiamber.
Att döma härav var mimen en kort situationsbild ur livet
— några borgarhustrurs sladder, ett par damers besök i
en skobod o. s. v. — således ett genrestycke utan någon
egentligen dramatisk handling, men med det realistiska syftet
att karaktärisera vissa klasser.
Både hilarotragedien och mimen voro ättlingar av den
burleska doriska folkfarsen, men denna levde fortfarande
kvar såsom phlyakdrama, och den fick — såsom vi nu
skola se — betydelse även för den bättre kända attiska
komedien.
Denna attiska komedi indelades i den äldre, den mellersta
och den nyare, vilka arter äro skilda från varandra både
till tiden och till karaktären. Liksom tragedien står även
den äldre attiska komedien i samband med en
Dionysosfest, men med en annan än tragedien. Såsom vi måhända
erinra oss funnos tre eller fyra dylika: de s. k. stora
dionysierna eller stadsdionysierna till ära för Dionysos
Eleuthereus, vilka firades med tragedier, de s. k. antesterierna, som
icke högtidlighöllos med dramatiska spel, vidare lenaierna
samt slutligen de s. k. små dionysierna eller lantdionysierna,
som dock i viss mån tyckas hava varit identiska med
lenaierna. De firades i varje attisk lantkommun vid
vinpressningen. Men en dylik kommun, Limnai,
inkorporerades genom Themistokles’ mur med staden, och festen i
Limnai, eller lenaierna, blev därför i viss mån skild från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
